Per-Olof Hjälmefjord- mannen som ger de ensamkommande flyktingbarn en framtid i Alvesta

Vissa barn har upplevt riktiga krigsbrott, andra har sett hur sina föräldrar har blivit slagna och kränkta, bara det är ju en traumatisk upplevelse för dem, säger verksamhetsutvecklare för dem ensamkommande flyktingbarnen, Per-Olof Hjälmefjord.

Krig, hot, fattigdom ångest för att sina barn ska bli barnsoldater och att det inte finns en framtid för sina barn i hemlandet, ja det är några av dem skällen som gör att föräldrarna bestämmer sig för att barnen ska fly.

 Vissa får sälja allt vad de äger och har, eller sätter sig i skuld för att kunna betala flyktingsmugglaren.

Startade upp gruppboende

Per-Olof Hjälmefjord har testat litet av varje under sina 20 år som han har jobbat med flyktingar och de ensamkommande flyktingbarn.  

Han har bland annat jobbat som biståndsarbetare i Afrika, varit assistent på ett gruppboende för flyktingbarn, samt varit samordnare och enhetschef för boende för dem ensamkommande flyktingbarnen på migrationsverket i Alvesta. Idag jobba han som verksamhetsutvecklare för flyktingbarn och dem ensamkommande flyktingbarn på Barn och Ungdomsförvaltningen i Alvesta.

Under de fyra åren som Alvesta kommun har haft ett mottagande för de ensamkommande barnen, var han en av dem som var med till att starta upp gruppboendet Spiran, Kronan och Nyckeln.Här bor dem ensamkommande barnen till dem fyller 18 år, därefter får de flytta ut till en av kommunens lägenheter och här bor de intill dem själv kan få ett lägenhetskontrakt med fastighetsbolaget i Alvesta. Alla som vill och tycker dem behöver det, får hjälp och stöd av kommunen till de fylla 21 år.  

Genomsnittåldern 15 till 16 år

Per-Olof Hjälmefjord berätta att sedan 2006 har det varit ett stort tryck på den svenska gränsen och det inte har funnits tillräcklig med kommuner som vill ta emot barnen, så man har varit tvungen att fixa tillfälliga lösningar i ankomstkommunerna, innan de har kunnat skickas vidare till en annan kommun.

 – Idag får vi dem nästan på direkten och dem största grupper asylsökande barn som vi har just nu i Alvesta, är somalier och afghaner och idag är genomsnittsåldern 15-16 år, säger han. 

Alvesta kommun har ett avtal med migrationsverket om att ta emot ett visst antal barn, man har plats för 24 stycken, här ska sex av dem hållas öppna för de asylsökande, sen ska det finns några för dem som får uppehållstillstånd under ett antal år.

Avisering från Migrationsverket

– Idag kommer de flesta troligen in via Öresundsbron i Malmö och via en avisering från Migrationsverket får vi så hämta dem där.

– Ibland får personen åka tåg från Malmö och så tar vi emot personen, när den anlända till Alvesta, men det har mycket att göra med personens ålder samt hur länge den har varit i Sverige, säger Per-Olof Hjälmefjord.

Han berätta att under dessa fyra åren har Alvesta kommun tagit emot 65 ungdomar, men även dem som kommer med andra släktingar än sina föräldrar, har kommunen ett ansvar för. Alla får en god man som utsetts av överförmyndaren i kommunen som de har intill de fyller 18 år.

God man

Jag undrar vilka egenskaper, han tycker behövs för att bli god man.

– En god man ska kunna hantera sin egen ekonomi, eftersom den får ta hand om andras ekonomi. Den får inte ha begått något brott. Man ska ha rätt så bra kännedom om hur samhället fungera.

– En merit är om den goda mannen själva har eller har haft barn, för så har man lärt att sätta gränser när det gäller fickpengar och sådant. Det är vad som krävs för att bli en god man, säger han.

Sen tycker han att det är bra om man är insatt i asyllagstiftningen och att man är bra på att samarbeta, för man kommer att ha en del kontakter med bland annat lärare, på skolan samt personalen på boendet.

Sen får man inte var rädd för att prata med människor via en tolk, att ringa upp en förälder som finns på den andrar sidan av jordkloten och prata med den via en tolk, är efter hans mening en merit.

Fastställa ungdomens identitet

Att fastställa en persons identitet under asyltiden är migrationsverkets uppgift och inte så viktig för kommunen i första hand.

Så när en person kommer till migrationsverket får den berätta sin historia för asylhandläggaren, som ofta inte är sann för personen våga inte berätta sanningen, eftersom flytingsmugglaren har hotat med att skada familjen om denna berätta sanningen.

Smugglarna använder hotet för att säkre sig att sina flyktväger och hur man har kommit dit inte avslöjas.

– Det som under asyltiden är kommunens ansvar, är vi stödjer och hjälper till att ge ungdomen trygghet vid att ge den någonstans att bo och växa upp, därför är identiteten inte så viktig för oss i början, säger han.

Men senare hän kan identiteten bli viktig, eftersom man vet att dem flesta har en familj som har skickat iväg dem.

 Och igenom intervjuerna som man har gjort med ungdomarna vet man idag att de har flesta fortfarande kontakt med sin familj, via mobilen, Internet eller skytelefon och det kan handla om cirka15 procent som inte har någon kontakt med sin familj.

En obehaglig resa

För ungdomarna har resan från hemlandet till Sverige ju också varit väldig obehaglig tid. Man har fått ta sig över flera gränser, man har kanske fått åkt buss eller taxi mitt i natten, eller seglat med en dålig båt från Turkiet till Grekland, där man faktisk slår flyktingarna.

Vissa har till och med varit gömt på ett lastbilflak eller under en lastbil.

– Sen släpps dem ut i Sverige. Dem har kanske hört att Sverige är ett land i Europa som inte är i krig, här finns det snälla människor och det är kallt på vintern, det är allt vad de vet.

 – De har ingen aning om hur människorna och samhället fungera, så bara det kan bli en chockartad upplevelse för dem, säger Per-Olof Hjälmefjord.  

 De asylsökandes rättigheter

Så vilka rättigheter har man så som asylsökande?

Jo fram till de får deras personnummer och intill dem fyller 18 år har dem samma rättigheter som de svenska barnen.

Vilket betyder att så länge dem finns i Sverige får barnen rätt till samma skolgång och sjukvård som de svenska barnen.

När det gäller de vuxna har dem bara rätt till akutsjukvård.

Under asyltiden är barnen heller inte tvungna att gå i skolan, så om föräldrarna bestämmer att sina barn inte ska gå i skolan, kan man inte tvinga dem.

Men från det ögonblick dem får uppehållstillstånd, så är det skolplikten som gäller.

Ibland när man höra och läser att barn och familjer blir skickat tillbaka, trots att det föregår ett krig i landet, så man ställa sig själv frågan, Varför?

– Ja, det är ingen lätt situation, men det finns en annan sak som många inte tänker på när det gäller de ensamkommande barnen.  

Nämligen att det är familjen eller släkten som faktiskt har skickat dem dit på ett uppdrag, så att dem kan få en utbildning skaffa sig ett jobb så och skicka pengar hem och på det sätt försörja familjen, säger han och fortsätter.

 Andra har tänkt att ungdomarna ska ta en utbildning och sen återvända för att bli något i deras hemland. Det tror han också ungdomarna skulle vilja i början, men efter ett antal år har de blivit vana vid vår vällfärd, så här kan det ju bli ett ganska så stort steg att återvända till ett land där det är svårare att överleva idag.

En ny resa börja

Så när ungdomarna får uppehållstillstånd, ja så börja en ny resa. Per-Olof Hjälmefjord berätta att nu upptäcker dem två saker den ena är, nu är jag här och ska börja på nytt och måste försöka ta tag i mitt liv. Jag har aldrig gått i skolan, så det kommer att ta lång tid innan jag hinna ikapp.

Den andra reflektion som dem gör på direkten efter dem har fått uppehållstillstånd är, Jag är här och det är bra jag får stanna, men min familj finns inte här och jag vill vara tillsammans med dem.

Så här kan saknaden och ensamheten vara svår att bära, men det finns dem som hittar ett sätt att hålla kontakten med sina familjer även om familjen inte kommer hit.

Desto svårare kan det ju vara för dem som överhuvudtaget inte har någon kontakt alls med sin familj,

 – här är det extra viktigt att vi som kommun går in hjälper och stödjer dessa ungdomar, säger Per-Olof Hjälmefjord.

Lära sig matlagning och städning

Så vad gör man på boendet för att hålla ungdomarna igång, jo här finns olika fritidsaktiviteter, en av de viktigaste fritidsaktiviteter är läxläsningen.

Många har mycket att hinna ifatt och är inte vana att studera på egen hand.

Vissa är vana vid att när man är i skolan är man i skolan, hemma hjälper man till med de praktiska sakerna. Så här får personalen gå in och lära dem studera på egen hand.

En annan sak som dem också får lära sig är att laga mat och städa så de kan klara sig själva när dem får en egen lägenhet.

Lär sig att simma

När det gäller dem sportsliga aktiviteter, ja för pojkarna så är det ju fotboll som gäller, men man försöker också att lära dem spela basket, åka skridskor och så försöker man lära barnen att simma och här är inte bara gruppboendet som gör det, även skolorna och fritidsgårdarna är bra på att använda simhallen.

Svårare att få igång flickorna
Däremot kan det vara lite svårare att få igång flickorna, så här

starta man ofta med lite bollspel, men senare i integration

har vissa börjat på gymnastik eller en danskurs, så här gäller det att man på ett tidigt stadium går in och jobba med dem, så de inte går hän och blir små gummar som inte rör på sig.

– Vilket jag tycker vi är på god väg att lyckas med här i Alvesta, dessutom har vi fritidsledare som jobba med olika integrationsprojekten, berätta Per-Olof Hjälmefjord. 

Återförenats med familjen

I och med att barnen bor på gruppboendet under asyltiden, kan jag inte låta bli att undrar hur de reagera när dem får ett avvisningsbeslut.

– Barnen får ju beslutet av migrationsverket och via deras goda man får vi så veta att det har fått ett avvisningsbeslut.

Personalen förbereda sig för att kunna ta ett samtal med barnen, men ibland behöver barnet lite betänknings tid samt tid att vara ledsen över detta beslut, så vi tvingar oss inte på ett barn för att kunna ha ett samtal direkt efter beslutet,

– men vi försöker alltid vara tillgängliga för samtal, säger han.

Nu är det inte alla barn som är ledsna över dem inte fick stanna, vissa känner sig befriat och vill inte överklaga beslutet, för det betyder ju att nu kan dem återförenats med sina familjer igen, vilket Per-Olof har varit med om ett par gånge.

Men för dem som hade hoppas på att få stanna är det självklart jobbigt och de kan mista lusten till att gå i skolan, vilket man har förståelse för, men de får inte stanna hemma permanent.

 – För vi tänker så, en skolgång har du alltid användning för var du än hamnar i världen och den ryggsäcken är lätt att bära, tycker han.

Har du ibland tyckt att migrationsverket har fattat fel beslut?

– Visst händer det att jag tycker dem har fattat fel beslut, men oftast får jag erkänna att jag idag inte har all kunskap som behövs när det gäller detta barn.

– Ibland tycker jag också att de har fattat negativa beslut i förhoppningen om att det ska finnas en mottagare i hemlandet som kan ta emot dem, så det händer att de ensamkommande

barnen får stanna, eftersom man inte kan hitta deras familj, säger han.

Men han tycker att dem som begår grova brott och dömas till fängselstraff borde få avtjäna sitt straff i sitt hemland, på när i dem länder där man tortera fångarna tillägga han.

Praktikplatser till dem med utländsk bakgrund

Något som han tycker kan förbättras är inom skolan, speciellt när det gäller övergången till en svensk klass, här borde barnen få mera stöd och det gäller både på grund och på gymnasieskolan. sen borde man utbilda mer personal till att ta hand om de utländska barnen och deras familjer, det gäller både i skolorna och för dem som jobbar i samhället.

Men det ville också vara en god idé tycker han om Alvesta kommun kunde ordnar två olika former för praktikplatser till dem med utländsk bakgrund.

Här skulle den ena vara för dem som aldrig hade varit på en arbetsplats, nu skulle dem få pröva på det, den andra skulle vara en riktig yrkespraktik, där dem som ville stanna kvar i ett yrke och utbilda sig skulle få chansen och självklart skulle kommunen betala för handledarna, för på det sätt kunna fler komma i arbete, det är han övertycket om. 

Bra samarbete i kommunen

Per-Olof tycker att det finns ett bra samarbete mellan de olika instanserna, den enda som har varit svårt att samarbete med är vuxensidan, där har man inte riktig hitta formen än. Sen finns socialtjänsten, här ingår vi i den förvaltning som gäller för och grundskolor och dessa frågor tar upp väldig mycket tid på förvaltningen, så här må man måste vara aktiva och driva på dem frågor som berör flyktingbarnen.

Har ett bra renommé ut i landet

– Jag tycker att kommunen kan vara stolt över det mottagande som vi har här i Alvesta. Vi är en liten kommun, men har ett stort mottagande av de ensamkommande barnen och har ett väldigt bra renommé ute i landet.

– Vi ligger nog uppe i topp hos migrationsverket, för de hänvisar ofta kommuner till oss, när dem ska starta upp verksamheterna så vi kan hjälpa dem med råd om hur dem startar upp och går vidare, men det tror jag inte kommunen och politikerna i Alvesta är medvetna om, säger han med ett litet skratt.

Så hur tycker han vi innevånare är på att bemöta dessa barn.

– Jag tror att i vårt svenska samhälle acceptera vi människor, man säger inte rakt ut vad man menar och man har heller inte en så negativ inställning till att ta emot flyktingarna.

Den är liksom uppdelat så här, okej det är dem och de får leva sina liv och så leva vi vårt liv.

Ett sätt som man skulle kunna lära sig att umgås över gränserna och skaffa sig nya vänner menar han är vid att använda sig av de olika föreningar, som kyrkor och fotbollsföreningar.

Rasismen blomstra på områden med få invandrare

Sen finns det ju dem som tycker att dem är för många och att alla flyktingarna går på socialbidrag, denna syn har ju förstärks genom sverigedemokraterna, – så här tycker jag man ska bemöta dem med fakta också, säger han.

För tittar man på hur många som studera eller arbetar visa en statistik som han såg för en tid sedan, att den svenskfödda befolkningen låg på drygt 80-82 procent, medan dem med utländsk bakgrund låg på 65 procent och dem har ju fått börja från början för några år sedan, så här behövs göra flera upplysningar inom dessa områden, sådet är inte så illa ett resultat, efter hans mening.

– Tyvärr frodas rasismen mycket mer hos människor som bor på landsbygden för de möter inte invandrare på samma sätt som dem som bor i staden, här får man bara bilder via massmedier och den är ofta negativ.

 – Men träffa man någon och börja umgås, så ändras synen,

– jag tror också vid lag att på dem områden där det finns få invandrare, det är här man ser den största andelen sverigedemokrater och rasister, detta är min uppfattning poängtera han.

Svårast att starta upp en ny verksamhet

Nu är det dags att höra vad han tycker är det svåraste med att jobba med de ensamkommande barnen och hur det har påverkat honom.

– Jag tycker att dem som kommer hit som 16-17 år och som inte har någon skolgång eller omvärldskunskaper, här är det svårt att skydda dem ute i samhället, för dem har sådan en lång resa att gå.

– Men det svåraste är utmaningen, för det är båda svårt och jobbigt att starta upp en ny verksamhet, om man nu skulle starta upp ett nytt gruppboende, för här blir det även en resa för personalen, för man kan ju inte plocka vem som helst.

Sen tar det år innan man har kommit in i tänkandet hur man ska jobba med dessa ungdomar och för en grupp tar det flera år att bli sammansvetsas, för som ett arbetslag ska man tänka ganska lika på hur man hantera dessa ungdomar, säger han.

Människors lika värde

Jag hade nog redan den dag jag började jobba med flyktingar en grundhumanistisk grundinställning till alla människors lika värde, vilket är något jag har haft med mig hemifrån och när jag jobbade som biståndsarbetare i Afrika, lärde jag mig också att vi alla har lika värde.

– Jag tycker också att jag har lätt för att få kontakt med människor från en annan kultur, – jag behöver ungefär två minuter så har jag fått kontakt med en annan människa oavsett kultur och det är något som jag har utvecklat under dessa 20 åren.

– Jag tror att jag har förändrat mig mera till att inse att människor har en större förmåga att ta hand om sina egna liv.

 Idag har jag mer tilltro till att vi ska finns bredvid och stödja dem men att det är dem själva som tar ansvaret, – jag ska inte aldrig ta över ansvaret för en människa.

 När det gäller ett barn på 12 år måste man ta ett visst ansvar, men för dem på 16-17 år, dem kan faktiska ta ett ganska så stort ansvar för vad dem gör med sina egna liv, vi ska självklart vägleda dem, men bara vid att finns bredvid.

– Och jag finns bredvid dem, säger Per-Olof Hjälmefjord med ett leende.

Allbo Lärcenter - En mångkulturell mötesplats

Många av eleverna på Albo Lärcenter i Alvesta, är analfabeter och har aldrig gått i skolan och de flesta tycker det är roligt att få lära sig svenska


På Allbo Lärcenter i Alvesta kan man alltid vara säker på att stifta bekantskap med människor i alla ålder och från olika delar av världen. Detta är skolan där flyktingarna och ensamkommande flyktingungdomar går för att lära sig det viktigaste av allt - det svenska språket, men också om den svenska kulturen och samhällstradition.

Ett pedagogiskt team
Det finns ett helt pedagogiskt team runt eleverna på Allbo Lärcenter. Utbildningsansvariga och lärare Wera Rudhe för SFI (svenske för invandrare) och lärare Kerstin Langevi för IVIK (Invandrarintroduktion inom det individuella programmet i åldern 16-20 år). Just dessa två är några av dem i personalen, som gör sitt bästa för att få flyktingarna integrerat i Alvesta.

Startar i en infogrupp
Wera Rudhe är den första till att hälsar den nyanlände invandrare välkommen när han kommer till SFI och i samtalet får hon veta varifrån personen kommer samt lite om personens skolbakgrund och yrke.
Wera Rudhe berätta för mig att alla som börjar på SFI
Startar i en infogrupp. Här får personen träffa sina lärare, de får veta vilka regler som gäller på skolan, lite information om SFI-bonusen, som alla nyanlända invandrare kan ansöka om i den kommun där de är folkbokförda. Den studerande kan beviljas allt från 6000 till 12 000 kronor, beroende på vilka kurser som den studerande har slutförts.
Hur länga en elev stannar i infogruppen innan den placeras ut i en klass kan variera från en vecka till tre månader, men analfabeter, placerad direkt ut i en klass. Just nu är det cirka 230 elever som går på SFI.

Krav på kvällsundervisning
Har det alltid varit så många?
– När du började på Allbo Lärcenter i början av 2000-talet, hade vi mellan 40-50 elever inne samtidigt, idag är det 230 stycken så nu har vi jättestora grupper, säger Wera Rudhe.
– Det är ju också mycket svårare att undervisa i så stora grupper, för alla ska ha sin ”prattid”, vilket gör att vissa blir tysta och det är de som blir lidande, men så är det i de flesta klasser, säger hon.
Idag är det också ett krav man har kvällsundervisning för att SFI ska vara så flexibel så möjligt och ska tillgodose varje persons möjligheter för att lära sig svenska.
– Ibland känns det som vi ska vara tillgänglig alla dygnets 24 timmar, året runt, säger Wera Rudhe med ett skratt.

Samarbetar med arbetsförmedlingen
Idag ska SFI och arbetsförmedlingen lägga upp planerna med de nyanlände invandrare. Wera Rudhe berätta för de nya hur deras kurser ligger, samt hur man kan gå vidare.
Wera Rudhe har regelbunden kontakt med båda Alvestas och Växjös arbetsförmedlingar. Med Alvesta har man möte en gång i månaden för att bland annat diskutera överlämnande och om det har uppstått några problem.
Wera Rudhe är skeptiskt till tanken att integrationen av flytingarna kommer att gå snabbare bara för att arbetsförmedlingen har tagit över efter kommunen.
– Det ska nog komma att gå, men det vill komma att ta sin tid innan det flyter på, menar hon.

Försöker vara neutrala
Hur lång tid en elev går på SFI kan variera för det handlar ju mycket om elevens bakgrund och skolkunskaper. Men mellan ett till två år är det vanligaste.
Många av eleverna har ju ofta upplevt krig och oroligheter i sina hemland. Jag undrar på vilket sätt man tar hand om sådana saker.
– Vi försöker ju ha en skola här, men om en elev kommer och vill prata lyssnar vi självklart på personen. Vissa behöver kanske hjälp med ett kontrakt och sådana saker, så ibland blir det till en del möten och diskussioner med flyktingmottagningen och arbetsförmedlingen och när där uppstår akuta problemen, måste vi vara med till att lösa dem.
Många har ju krigstrauma med sig, så här kan det kanske handla om att reducerad deras schema, eller se till att syskonen går i samma klass.
Även om det ibland kan vara svårt för lärarna försöker man vara neutrala och inte ta upp för många av deras problem.

Trötta på att läsa
Jag undrar vad eleverna gör efter SFI.
En del går vidare till GRUV, (grundläggande vuxenutbildning), men vissa är så trötta på att läsa och hoppas på att få ett jobb, men idag är det ju inte lätt.
– Oftast har Europeiska invandrare lättare att få jobb, de är i behov av det för att klara av sin försörjning och är mer aktiv i jobbsökandet, tycker hon.
– För en flykting brukar det tar längre tid, men det finns de som slutade för några år sedan och som har fått ett jobb idag, säger Wera Rudhe.

Har aldrig gått i skolan
I källaren finns det tre rum och här håller IVIK (invandrarintroduktion inom det individuella programmet) till. De stora fönster och de lysa färgerna, gör rummen ljusa och vänliga och man trivs där. Rummet längst bak används som en slags ateljé här finns fina och färgrika bilder samt lerfat i färgstrålande färger som eleverna har gjort.
Kerstin Langevi berättar vissa av ungdomarna aldrig har satt sin fot i en skola förut, så under den första timman har man en liten pratstund, här går man igenom scheman, eleven får en liten ordbok, ett skriv- och testhäfte, samt matkort för på IVIK bjuds eleven på gratis lunch och ett busskort om det behövs.

Har frågestunder om Sverige
Man testar om eleverna kan alfabetet och i skrivboken finns dem olika ordklasserna samt enkla frågor som: Hej jag heter Kerstin, vad heter du och varifrån kommer du?
Några klara det på noll tid och får så en enkel text -och läsbok. För dem som inte har gått i skolan alls samt för analfabeterna tar det ju lite längre tid, och här köra man med läsbladsprincipen där man försöka kombinera texten med bilder.
På IVIK består huvuddelen av lektionerna av svenska, men man har också lite matematik och samhällskunskaper.
Ibland har man frågestunder här får eleverna skriva ner sina funderingar om svenskarna, samhället och Sverige, sen förklarar lärarna.

Gör gemensamma saker
– Ungdomarna är uppdelade i två grupper, i den ena gruppen är man 22 elever här kan alla läsa och skriva och förstå svenska, den gruppen tar Roland Lindholm hand om, i min grupp finns 15 elever som i princip också kan läsa och skriva, säger Kerstin Langevi.
– Vi försöker göra gemensamma saker där alla kan delta, det kan vara en text med tillhörande frågor i olika svårhetsgrad, repetition och lästräning behövs ju alltid även för den duktigaste, säger hon.

Tekniska hjälpmedel underlättar undervisningen
Vanliga datorer underlättarundervisningen, men här finns också dator som gör att de som ser dårligt kan kopiera direkt vad lärarna skriver på tavlan till sin dator.

Fortsätter på gymnasiet
– Glädjande är ju när vissa elever har kommit så långt så dem kan fortsätta på gymnasiet och varje år har vi några stycken som går över på gymnasiet, nu finns det ju inte så många program kvar här i Alvesta, så nu får vi skicka dem till Växjö istället.
Förra året hade vi två stycken här i Alvesta som tog studenten, i år har vi tre stycken, så även i år får vi ge en bukett blommor till dem som slutar, säger Kerstin
Langevi med ett litet skratt.

Eleverna stannar Alvesta
För fem år sedan stängde man boendet för de ensamkommande ungdomarna i Alvesta, vilket ledde till att när eleverna fyllde 18 år fick de flytta till en kommun som var villig till att ta emot dem.
Men fram på vårkanten öppnades så två boende.
Spiran är för de asylsökande och Kronan är för dem som har fått uppehållstillstånd, idag finns också Nyckeln som dels är för dem som har fylld 18 år och dels för dem som är mogna för eget boende.
– Så idag är omsättningen på IVIK inte så stor, vi har kontinuerlig intagning, helst inom en vecka, här utgår man från den dag som flyktingarna anlända till Alvesta, så idag har man inte samma förflyttningar som förut.

Allt i allo
Dagen inte över för lärarna på IVIK, när lektionerna slutar; ibland behöver eleverna hjälp med att ringa ett samtal, skriva en adress på ett kuvert, eller få förklarat ett brev från migrationsverket, socialen eller från en läkare.
Ibland kör Roland Lindholm några av eleverna till Växjö för att besöka andra skolor, Kerstin Langevi har hjälpt till med att skriva CV och till och med lagt upp byxor för dem, så man kan säga att de är lite allt i allo.

Bra samarbete mellan de olika instanserna
Wera Rudhe och Kerstin Langevi upplever att eleverna tycker det roligt att gå i skolan och lära sig något nytt som tillexempel svenska.
Båda är också eniga om att trots man har olika regelverk finns det ett bra samarbete mellan de olika myndigheterna och man gör sitt bästa för att samarbete ska fungera.
– Vi innevånare i Alvesta bemöter för det mesta de nyanlända invandrare väl tycker de, men det vill ju alltid finnas någon som inte är så positiv till flyktingarna.

Kombinera allt under ett tak
-Det finns väl alltid något som kan förbättras och här handlar det om mer lärarresurser så man slippar jobba häcken av sig, säger Kerstin Langevi.
Wera Rudhe vill ha mindre grupper, längre dagar med praktik inlagt i scheman och allt kombinerad under ett tak, så eleverna ska slippa pendla mellan Alvesta och Växjö hela tiden.

Större förståelse för människors olika bakgrunder
Så vad var det som fick dem att jobba med nyanlända invandrare och hur tycker de det har påverkat deras liv.
I 1977 hade Wera Rudhe varit mammaledig och det var dags att börja jobba igen och just då fanns det bara tre jobb på kommunen att välja på.
– Ett var för invandrare, jag tog det, för de andrar låg ute på landsbygden, så det var inte ett medvetet val. –Men det har jag aldrig ångrat, säger hon.
– Jag tror jag har rätt så stor förståelse för människors olika bakgrunder, acceptans för kulturpåverkan, samtidigt som man måste ställa krav, jag vet inte hur det påverka en.
– Men jag vet ju heller inte hur det skulle ha varit om jag inte hade haft detta jobb, det är omöjligt att veta, säger hon med ett skratt.

Kan inte hjälpa alla
Kerstin Langevi var lärare på mellanstadiet där hon hade jobbat i 12 år. Hon och hennes kollegor var eniga om för att få en bättre lön, fick man bytta jobb. Så när hon såg att man sökte en lärare till dem ensamkommande barnen, sökte hon jobbet och fick det.
– Så i hösten 2001 började jag jobba med dem ensamkommande barnen, säger hon.
– Att få positiv respons från ungdomarna, gör mig glad.
Man kan aldrig hjälpa alla, men det känns bra att kunna hjälpa en del och ju mer man lär, desto mer förståelse får man för de olika människors situation båda här i Alvesta men också i deras hemländer.
– Om jag möter dem utanför skolan får jag alltid ett glatt bemötande, vilket också gör mig glad.
– Jag trivs med mitt arbete och det är även viktigt för mitt övriga liv, säger hon.

Läs gärna: Ett nytt liv i ett nytt land

Lasse Johansson lät Gitte Faber göra en resa i myndigheternas värld

– Men hade jag gett upp i förväg hade jag aldrig fått veta om jag hade klarat av utmaningarna. Oftast lyckas jag ju med hans hjälp att lösa dem på ett tillfredsställande sätt, tycker Gitte Faber

Om man inte fråga, får man inget svar, det vet Gitte Faber allt om.
Efter hennes projektarbete om människohandel, som hon läste på Allbo lärcenter i Alvesta, var hon mycket i tvivel om vad man kunde kräva av myndigheterna när det gällde  ta ut handlingar och sådana saker.

Men hon hade tur för hon kände ju en person som kunde lära henne det.
Så vem var denna person? Jo, det var hennes lärare som hon hade haft när hon läste till reporter, Lasse Johansson på Mediehuset i Söderköping, men den stora frågan var ju om han ville ställa upp. Så gissa om Gitta Faber blev glad när han bjöd henne välkommen till hösten 2009.

Intressant och lärorik kurslitteratur
Nu påbörjade en ny resa för Gitte Faber. Nu handlade det om att sätta sig in i de olika myndigheters vinklar och vrår samt ta reda på hur allting fungerade inom myndigheterna.

Något som Lasse Johansson var bra på var att hitta både intressant och lärorigt litteratur. Här var det etablerade journalister som berättade om deras erfarenheter med kommunerna och myndigheterna och offentlighetsprincipen visade ju vägen till vad man som journalist kunna kräva av myndigheterna.
Det svåra med kurslitteraturen var att skriva en sammanfattning av avsnitten som hon hade läst. Här blev det en ständig kamp att bara försöka få det viktigaste med när man nu tyckte allting var intressant. Sen ge kommentar på vad man tyckte och tänkte om det som journalisterna berättade var ju heller inte alltid helt lätt, men här hade hon ju egna erfarenheter från sitt arbete med människohandel,
– vilket ju gjorde det lite lättare, säger hon.

En bok som speciellt föll i Gitte Fabers smak var:
”Grävande journalistik av Nils Hanson från Uppdrag granskning”.
För just det med att gräva fram sanningen till allmänhetens kännedom, är ju det som hon  vill jobba med i framtiden.

Började blogga
Ett av avsnitten handlade om att blogga, här tyckte Lasse Johansson, hon själv skulle börja blogga, till en början blev det ett nej, men man kan ju ändra sig och det har hon aldrig ångrat, för det har hjälpt henne att utveckla sitt skrivande, vilket Lasse Johansson ofta påpekade under kursens gång.

Fick själv välja ämnen
Något som hon tycker han är bra på, är hans uppmuntrande sätt att ge beröm och kritik, som gjorde man inte gav upp på halvvägen, men bara fick lust att fortsatte, säger hon.
Nu fick hon ju själv välja vad hon ville jobba med, vilket skulle leda till en del arbeten med arbetsförmedlingen, sjukförsäkringen och kommunen.

Repetition från reportagekursen
Eftersom de kände varandra från tidigare, var Gitte Faber helt säker på att Lasse Johansson inte skulle låta henne slippa så lätt igenom kursen och det fick hon rätt i. Det skulle komma att bli till många svåra och tuffa utmaningar under de nästa två åren.
– Okej de tre första lektioner var lätta, för de var liksom en repetition från reportagekursen och gick rätt så snabbt, sen tog det slut, säger Gitte Faber med ett litet skratt.

Ta ut en handling
Nu började den svåra och alvarliga delen av kursen, den första utmaningen blev att ta ut en handling.
Här valde hon sammanslagningen av Gymnasiet och Allbo lärcenter i Alvesta, för medan hon hade läst på Allbo Lärcenter hade det förkommit ett par gånge där kommunen ville lägga ner Allbo Lärcenter, så vad låg bakom kommunens planer denne gången.
Bara det att få ut handlingen blev en kamp, sex sidor efter tre år, trodde hon inte på och när diariet heller inte gav något av värde, ja så var hon på väg att ge upp. Hjälpen som fick henne att fortsätta fick hon från en som ville att hon skulle lyckas med detta arbete, nämligen hennes gamla lärare och idag rektor på Allbo Lärcenter, Erik Engsbråten. Han gav henne startskottet till sammanslagningen.

Lektioner i berättande
Det fanns en sak som Lasse Johansson tyckte hon skulle bli bättre på och det var att berätta och hon håller med honom det var hon dålig på. Så nu blev det till några lektioner i att lära sig skriva på ett berättande sätt.
Att hitta på en historia och berätta den, det gick ju bra, men det svårare var ju att göra samma sak när man hade gjort intervjuer och sen skulle skriva artikeln, här blev det ibland tvärstopp.

Lägga upp egna lektioner
Nästa ut maning blev att hon själv skulle få lägga upp sina lektioner, med honom som sin handledare.
Det låter kanske enkelt och som en dröm att få göra det.
Men det var inte så lätt, för det gick ju inte bara säga, det här vill jag jobba med, punkt slut.
Här gällde det ju att få allt med, från att ha en plan B om plan A inte gick att genomföra, till vad slutresultatet skulle bli av alla hennes undersökningar och intervjuer.
Men det var ju väldigt lärorikt, för det var ju det första steget mot den självständighet som hon skulle behöva om hon skulle bli frilansjournalist, vilket är Gitte Fabers dröm.
– Det blev till ett par sömnlösa nätter, skojar hon.

De nya sjukreglerna
Nu hade det ju varit en del skriverier kring de nya sjukreglerna och hur sjuka människor hade blivit drabbad, så just det arbetet föll naturligt att göra för Gitte Faber. Nu fick försäkringskassan och arbetsförmedlingen i Växjö chansen att berätta om sina jobb och vad dem tyckte om de nya reglerna.

Fick skriva porträtt av Julian Assange
Nu var det inte så att Lasse Johansson följde lektionernas uppläggning till punkt och pricka. Det hände han gick utöver lektionerna med andra saker, som att skriva krönikor, eller skriva ett porträtt av Julian Assange, men det tyckte hon bara var roligt.

Han hade ett speciellt sätt att få henne till att anta hans utmaningar som till exempel med porträttet av Julian Assange, här skrev han: ”det skulle vara kul om du ville ta dig av det på något sätt. Jag vet inte hur, men du kan väl fundera på det”.

Ställde höga krav
Just att skriva ett porträtt av Julian Assange blev en av de svåraste utmaningar som han gav henne. Alla lärare ställer ju krav på en elev, men det hände ibland att Gitte Faber tyckte han ställde för höga krav på henne, så hon bara hade lust att slå bakut och säga
– give me a break.

– Men hade jag gett upp i förväg hade jag aldrig fått veta om jag hade klarat av utmaningarna. Oftast lyckas jag ju med hans hjälp att lösa dem på ett tillfredsställande sätt, tycker hon.

Gav sig själv den svåraste utmaning
– Men den svåraste och största utmaning, gav jag ju mig själv på slutet, säger hon och skrattar.
För i det sista arbete, valde hon nämligen att skriva om flyktingar och ensamkommande flyktingbarn i Alvesta.
Det blev till många intervjuer med bland annat lärarna på Allbo Lärcenter, arbetsförmedlingen, migrationsverket och kommunen.
Det som hon blev väldig glad för var att hon lyckas få till stånd en intervju med både en flykting och en invandrar. Det blev startskottet till den artikelserie som Lasse Johansson och hon hade blivit eniga om, skulle bli avslutningen på denna kurs.

Akilleshäl och styrka
Det som alltid har varit Gitte Fabers akilleshäl är bland annat hennes språkgrodor som ibland dyker upp i vissa av hennes arbeten, samt att hon har svårt vid att skriva kort, så varje gång har hon fått kämpa med att korta ner artiklarna till en rimlig nivå samt jaga de språkliga orenheter som har funnits i hennes arbete.
Gitte Fabers styrka är däremot hennes envishet tillsammans med hennes motto: ”att aldrig ge upp”.

Klarade kursen på egen hand
Vissa av Gitte Fabers vänner och bekanta menade att denna kurs skulle hon ju klara av utan att ha allt för stora bekymmer, för hon hade ju en broder och svägerska som båda var journalister och som kunde hjälpa henne, för det hade de ju gjort när hon läste på Allbo Lärcenter.

– Ja det är sant, men både nu och när jag läste till reporter, har vi haft en stillatigande avtal om att dessa kurser skulle jag fixa utan deras hjälp.
– För det annat ger det en större tillfredsställelse när man vet man har klarat av kursen själv, utan att ha fått en masse hjälp från andra, tycker hon.
– Och idag vet jag att min broder är stolt över att jag klarade av kurset på egen hand, säger hon.

Kommer att fortsätta med att kämpa på
Gitte Faber tycker det är trist att kurset har nått sitt slut, men allt som är roligt tar ju slut någon gång.
– Jag är väldig tacksam för allt som Lasse Johansson har lärt mig under dessa år och idag känner jag att jag har fått en stabil grundpelare att stå på, säger hon.
Och även om hon vet det blir svårt att etablera sig som frilansjournalist kommer hon att kämpa på för att uppnå sitt mål.

Nya idéer
Hon kommer i fortsättningen att jobba med flyktingar och de ensamkommande barnen, men hon har också en idé till ett annat arbete, men vill inte berätta vad det handlar om.
– Men sätter jag igång med detta jobb, blir Lasse den första som får veta, berätta hon med ett leende.

Slutligen har hon bara, en sak hon vill säga:
– Tack Lasse, för dessa två år dem har varit både roliga och väldig lärorika och det kommer att finns en plats för dig i fortsättningen, även om det inte blir på samma sätt som förr. Vi hörs, avsluta Gitte Faber.

                                                                                     Gitte Faber

                                                                     

Ett nytt Liv i ett nytt land

Två nyanlända svenskar, två livsöden med helt olika förutsättningar men som ändå förenas i sin positiv syn på Sverige.

Vet ni vad 42 åriga Betty S Hartigan från USA och 25 åriga Abdi Abdigasim från Somalia har gemensamt, jo båda går på SFI (svenske för invandrare) på Allbo Lärcenter i Alvesta och båda hoppas på att de klara det sista testet innan sommarlovet.

Detta är deras berättelse om hur de upplevde att komma till Sverige, ett land som de inte visste någonting om. Som hade en annan kultur och politik, samt ett språk som dem varken förstod eller kunna prata.
Men som nu skulle komma bli början till ett helt nytt liv i ett nytt land.

Jag känner till Abdi Abdigasims riktiga namn som valde att vara anonym.

Något som båda tycker är jättebra, är att man kan färdas ute på kvällarna och nättarna utan vara rädd för någonting ska hända en.

Hotas med döden
– I Somalia var jag rädd hela tiden, så det känns bra att komma till Sverige, jag har blivit mycket gladare, trevliga, lugnare och känner mig inte längre trasig inombords.
– Idag mår jag jättebra, säger Abdi Abdigasim.

Abdi Abdigasim kommer från Somalias huvudstad, Mogadishu som är belägen vid Benadir kusten vid det Indiska Oceanen.

Så vad var det som fick honom till att fly från sitt hemland, jo
i Somalia föra olika klaner ju krig mot varandra, eftersom hans klan inte var så stark och dessutom väldig liten krävde klanen att hela ens lön skulle gå till klanen nekade man, hotas man med döden.

Han blev förälskat och gifte sig med en flicka från en annan klan, men hennes familj kunde inte acceptera honom och gav honom valet att försvinna eller stå öga till öga med döden. Han valde det första.
– Mina föräldrar är borta, jag har inget liv kvar i Somalia, säger han.

Inbördeskrig i Somalia
Sedan1991 har ett inbördeskrig pågått i Somalia och trots flera försök med fredsförhandlingar har man inte lyckas stoppa kriget.
Så under våren 2007 uppstår nya kraftiga strider i Mogadishu, mellan de olika klaner, de etiopiska och somaliska regeringsstyrkor, vilket ledde till att många dog eller skadas samt tusenvis av stadens befolkning flydde från kriget.

I november 2007 stiftade Abdi Abdigasim så bekantskap med Sverige. I Malmö stannade han en kort tid, sen fick han ensam åka med tåg till Alvesta, här väntade en person på honom som bjöd honom välkommen till Sverige.

Hittade kärleken på Internet
Helt annorlunda var det för Betty Hartigan som bodde med sina två barn och hade ett eget bokföringsföretag i Montana, som är en delstat i det nordvästra USA.
På Internet träffade hon en svensk man och efter två års vänskap, kom han så på besök i USA och det var nu som vänskapen övergick till kärlek, så när han frågade henne om hon kunde tänka sig att flytta till Sverige, sa hon ja det kunde hon,
– I did it för love, säger hon och skrattar.

April 2007 satta hon så sina fötter på svensk mark och bor nu tillsamman med Tony Svensson i Visland, cirka en mil syd från Alvesta.

Skillnad på att vara invandrare och flykting
Nu är det ju stor skillnad på att komma som invandrare eller flyktinge.

Som flyktinge får man söka asyl via migrationsverket och det är dem som bestämmer om personen får stanna eller inte och intill det är bestämt bor personen på migrationsverkets förläggning.
Från det ögonblick personen får uppehållstillstånd, får den så hjälp med att få en egen bolig, personen får börja gå på SFI, och lära sig svenska och får olika ersättning och bidrag för att kunna klara livets uppehåll.

Ingen information i Malmö
Abdi Abdigasim berätta när han kom till Malmö fick han ingen information alls från migrationsverket, om vad som gällde och hur allting gick till. Det var först när han kom till Alvesta som han nu fick en massa information från både migrationsverket, socialen och kommunen.
Alla sa till honom nu hade han samma rättigheter som svenskarna och med sitt pass kunde han resa vart han ville.
– Jag är nu fri till att göra vad jag vill, säger han, med ett leende.

Söka uppehållstillstånd via den svenska ambassaden
Som invandrare har man sökt och fått uppehållstillstånd via den svenska ambassaden eller det svenska konsulatet i sitt hemland.
Detta betydde också att när Betty Hartigan kom till Sverige fick hon ingen information alls från någon myndighet. Det var Tonys mamma som berättade för henne om SFI.
Informationen om körkort och hur man söker jobb, ja den informationen fick hon vid att prata med sina vänner och lärarna på skolan.

En stödperson för invandrarna
Här tycker Betty Hartigan att alla som flyttar till Sverige skulle få en person som kan hjälpa till med de sociala kontakter och berätta om den svenska kulturen och allt vad som hör sig till för att bli integrerad i det svenska samhället.

Hon tror om man försökte blanda ihop invandrare och flyktingar med svenskar, så kunde dem snabbare lära mer om samhället och den svenska kulturen, men det ska göras i små grupper, säger hon.

Fått bra hjälp från arbetsförmedlingen
Båda vill ju gärna ha ett arbete, och båda tycker dem har fått en bra hjälp från arbetsförmedlingen.

Betty hade under en tid en jobbcoach som hjälpte henne med att lära skriva CV och personliga brev.
I USA har hon läst 12 år på handelsskolan samt fem år på universitet och tagit en företagsutbildning samt haft sitt eget bokföringsföretag i 5 år.
När hon slutar på SFI, kommer hon att fortsätta på Växjö universitet där hon ska gå programmet Korta Vägen.
– Jag hoppas på att med tiden få jobb som revisor, eller få jobba med bokföring, säger hon.

Abdi Abdigasim har gått fem år i skolan och aldrig haft möjligheten att ta en utbildning, på grund av kriget. Men han jobbade flera år som snickare i Mogadishu.
När han slutar på SFI, ska han ta en utbildning antingen som snickare eller svetsare och har redan varit på studiebesök på Lernia i Växjö, han hoppas på att han kan starta där efter sommarlovet.
För varje gång han har sökt arbete har arbetsgivaren frågat efter utbildning och körkort och han har ju inte någon av delarna.
Det han saknar är information om hur man ska presentera sig när man söka jobb, för i Somalia går man bara till en arbetsgivare, som säger var så god, när man erbjuder sin arbetskraft.
Så det med att söka jobb via Internet, skriva CV och personliga brev, tycker han är svårt.

Blev tagit emot med öppnar arma
Båda tycker att de har fått ett bra bemötande av innevånarna och lärarna, alla har varit snälla och hjälpsamma, alla hälsar och pratar med en när man träffar dem på gatan, säger båda två.
– Jag blev tagit emot av Tonys familj med öppnar armar och eftersom min sambo har bott i Sverige hela sitt liv, har jag fått massor av vänner, plus jag har en del vänner här på SFI.
Jag har inga släktingar här i Sverige, mina barn stannade kvar i USA och bor hos sin pappa idag, men jag prata med dem ibland, säger Betty Hartigan.
Det ätt inte veta någonting om hur man skulle förhålla sig till vissa ting samt saknaden av barnen gjorde att hon i början var mycket ledsen, vilket ju är förståligt.

Spelar dataspel och titta på tv
När Betty Hartigan är ledig tycker hon om att spela på datorn, hon är med i rulspelgruppen The Dungeons and dragons, som är ett fantasispel, här förvandlas man till en annan person, som tillexempel kung eller drottning, förklara hon för mig.

– Jag tittar också mycket på de svenska tv-programmen för hon tycker det är ett bra sätt att lära sig svenska på och vissa personer har sagt att hon prata bättre svenska än drottningen säger hon och skrattar glatt.

Inget Hollywood
Jag kan inte låta bli undrar om det fanns stor skillnad på hennes liv i USA och så här i Sverige.
Det finns ingen skillnad, vi jobbar, vi bor antigen i en lägenhet eller hus vi går ut ibland, vi prata med våra maker, vi handla i samma affär som man har här.
Många har frågad mig varför jag flyttade till Sverige, dem tror att USA är en speciell plats, men man får jobba väldigt hårt för att klara sig i USA. De människorna som tror allt är guld och glitter tar fel, det är inget Hollywood, säger hon.

USA en polisstad
Jag prövar förklara för henne att många har svårt att förstå den politik som man föra i USA.
– Ja precis, jag tycker ibland att USA har blivit en polisstad, att det är dem som bestämma vad som är rätt och fel, dem titta sig själv i spegeln och ser bara vad dem vill se och inte vad som händer i resten av världen, säger hon alvarligt.

Hennes föräldrar har sagt till henne att det inte är likadant i resten av världen och att det ville vara väldigt tråkigt om det var så.
Hon tyckte inte så mycket om Bushregeringen, men Obama är bra, eftersom han har bra idéer, men har en svår uppgift fram för sig, för de gamla politikerna tänker inte på framtiden, de lever i en gammal tidsålder, efter hennes menig.

Spelar fotboll och träffa vänner
Abdi Abdigasim berätta för mig att han har en liten syster som också bor här i Alvesta.
I Mogadishu finns några syskon kvar, våra föräldrar finns inte längre, de dog i kriget, säger Abdi Abdigasim sorgsen.

Men han fått har några vänner här i Alvesta som han ibland träffar på café Rönnedalen på Rönnedalsområdet. När han är ledig, tycker han om att spela fotboll och simma i simhallen, på kvällen titta han gärna på TV eller en film, lyssna på musik eller studera.
Det händer också han ibland åker till Köpenhamn,
– danskarna är alltid glada och man blir själv på gott humör när man är där, säger han med ett litet skratt.

Alla har vi ju drömmar så min sista fråga blir.
Hur ser dina drömmar ut för framtiden?
– Jag hoppas på att få jobba som revisor eller med bokföring, så jag kan börja tjäna pengar.
Jag ska gå SFI färdig, jag hoppas på det blir i maj, sen ska jag fortsätta på Universitet i Växjö och läsa Korta Vägen, här får man en jobbcoach som hjälpa en med praktikplats och sådant, så det kommer att bli jättebra, säger Betty Hartigan.

Hjälpa andra invandrare
– När jag blir pensionär, ska jag studera psykologi så jag kan hjälpa andra invandrare, för jag vill inte sluta jobba när jag blir pensionär.
– För min egen skull måste jag fortsätta jobba och fortsätta med att träffa nya människor, säger Betty Hartigan .

Skicka pengar till min familj
– Min dröm är att få ett jobb, jag skulle bli jätteglad om jag fick ett jobb, så jag kan börja skicka pengar till min familj och ta ett körkort, säger Abdi Abdigasim.
– Jag hoppas också på jag en dag kan vända tillbaka till Somalia och besöka mina syskon.

– Jag är väldig glad för att bo i Sverige för mitt liv har blivit så mycket bättre och idag känner jag – ett lugn har spridit sig i hela kroppen, avsluta Abdi Abdigasim.

 

Sprutbyte i Stockholm kan rädda liv

Moderaterna i Stockholm fick sitt första nederlag, när de inte ville gå med på att Stockholm skulle bli försökskommun för sprutbyte.
Man kan ju undra varför, för dem borde kunna se att det är ett bra sätt att minska risken för att missbrukare blir smittat med hiv eller hepatit, eller i värsta fall dör.

Är man missbrukare gör man allt till att få tag på droger och sprutor och bryr sig inte om att andra kanske har använt spruten.
Men om de kan få tag på nya och att det sker under kontrollerade former, kan det kanske leda till man kan hjälpa några till att sluta eller i vissa fall få dem till att sluta använda sig av sprutor och gå över till att röka istället.

Jag tror inte på att man kan komma narkotikan till livs, men jag har känt några stycken som båda har använt sig av sprutor och rökte. Idag har dessa personer slutat, för de fick hjälp i tid.
Det kostar tid, pengar och kräver en del resurser, men det är värd det, för det kan rädda liv.

SvD, DN, Aftonbladet

Danmark vill införa permanenta gränskontroller vid de svenska och tyska gränserna

Det främlingsfientliga Dansk folkeparti vill ha flera gränskontroller vid de svenska och tyska gränser, ja det blir man väl inte så förvånat över, men det som man blir förvånat över är att den danska regeringen går med på det.
Men det var det enda sättet att vara säker på att deras förslag om pensionsreform gick igenom.

Man påstår att det är för att stoppa den stigande kriminalitet, smugglande av människor, narkotika och vapen.
Man kommer bara att stoppa bilar om man tycker de ser konstiga ut eller om man är för många människor i en bil, samt om människor som beter sig konstigt.

Danmark har  använt sig av det argument att Sverige har infört liknade skärpning, men den köpte EU-kommissionen inte.
”Såvitt vi vet genomför Sverige inte någon systematisk kontroll av denna typ vid gränsen, sade en EU-talesperson till Ritzaus”.

Den svenska migrationsministern Tobias Billström menar att det bara handlar om tullfrågor ingenting annat och finansministern Anders Borg tycker att förslaget är bra.

Men förslaget möter på kraftig kritik från båda Region Skåne och Tyskland, som menar att det går emot Schengenavtalet om öppna gränser och att Danmark bryta mot EU:s regler och EU-kommissionären Cecilia Malmström, hotar Danmark med sanktioner om det nu ska visa sig att gränskontrollerna mot Tyskland och Sverige strida mot EU:s regler för den fria rörlighet, även ordförande José Manuel Barroso, säger att Danmark nu kan rikta sig in på långvarig process med frågor och svar samt sanktioner om Danmark går för snabbt fram.

Efter min menig strider det verkligen mot den fria rörlighet och nu var det ju heller inte så länge sedan man kunna läsa i tidningarna hur dansk polis stod på tåget i Malmö för att stoppa illegala invandrare från Sverige också det var ett förslag från dansk folkeparti.

Den danska regeringen kan väl bara säga rent ut, vi inte vill ha invandrar i vårt land, bara danskare är välkommen, för med de regler som de har genomfört igenom det sista året, visar ju tydligt att invandrare inte längre är välkommen i Danmark.

SVT.se

Världskända Usama bin Laden är död

Tio års råtta och kattlek är över, världens mest efterlysta man är död, nämligen Usama bin Landen, al Qaidas ledare, man fann honom inte i någon grotta i Afghanistan, där man trodde han skulle gömma sig, men i ett trevåningshus omgärda av höga taggtrådsbeklädda murar och inte långt ifrån flera militäranläggningar i staden Abbbottabad, norr om Pakistans huvudstad Islamabad.

Natten mellan söndag och måndag stormade amerikanska elitsoldater från förbandet Navy Seals byggnaden och sköt Usama bin Landen, en av hans söner, plus två män dödades och en av hans fruar skadades i eldstriden.

Det tog inte många timmar, innan han begravdes tills havs, för  USA ville unvika en situation där det skulle bli en helgedom.
Men han kommer med säkerthet att bli utnämnd som  martyr av
hans tillhängare.

USA:s har uttalat att han inte gav sig frivilligt, hade de räknat med att han skulle jubla över att de äntligen hade hittade honom, eller.

Nyheten om hans död blev mottaget med glädje i många länder, men vissa länder som Pakistan och Afrika jublade inte över nyheten, där är man arga över det som har hänt.

Redan några timmar efter nyheten mottog Köpenhamns polis ett mejl, där man hotade med bombningar mot ambassader och polisstationer, som hämnd för Usama bin Ladens död, detta har självklart lett till att man har höjd säkerheten i Danmark.

Usama bin Laden och al Qaida blev världskänd när de tog på sig skulden, efter terrorattacken på World Trade Center den 11 september 2001, där nästan 3000 människor dog.

Men USA misstänker också att han ligga bakom terrorattackerna mod de två amerikanska ambassader i Kenya och Tanzania i 1998, bombattacken mot World Trade Center i 1995, bombattentatet mot nationalgardens träningscenter i Riyadh i Saudiarabien samt angreppet mot de amerikanska styrkorna i Dhahran i 1995, samt bombangreppet mot flottskeppet USS Cole i 2000, där 17 dog 0ch 39 sårades.

Den stora frågan är, kommer al Qaida att fortsätta. Tyvärr så tror jag inte att hans död kommer att stoppa terrorismen, tvärtom, kommer man att försöka med alla medlar att hämna hans död.

För Usama bin Lades mål var att lägga press på USA för att få dem till att dra deras styrkor ut från Saudiarabien samt få FN till att upphäva deras sanktioner mot Irak.

SvD, DN, Politiken, Jyllandsposten, dk

Christianiterna köper Christiania fri från den danska staten

När man läste i tidningarna att christianiterna hade sagt ja till att köpa Christiania fri av staten, kunde man inte låta bli tänka äntligen.
För nu kan man väl säga att den mångåriga kamp är över och vinnaren är som så många gånga förr Christiania, för dem gav aldrig upp kampen om fristaden.

Men det finns två punkter som staten och christianiterna måste kommer överens om. Den första är att staten vill att de cirka 300 husen som finns på Volden ska bort, vilket christianiterna är emot för de vill att man bevara den kultur som finns på Christiania idag.
Den andra punkten är att staten vill att alla ska ha rätt till att flytta in och bo på Christiania, här vill Christianiterna att de själv får bestämma vem som får flytta in och bo på Christiania, för dem vill vara säkre på att det inte är en person som är emot Christiania som flytta in på området.

Även om jag aldrig har varit på Christiania, för det var liksom inte en plats mina föräldrar besökte när vi var i Köpenhamn, så har jag läst och sett bilder därifrån och följ kampen igenom dessa år, så jag tycker att staten ska låta invånarna själv bestämma över fristaden.

Staten bör komma ihåg att Christiania fortfarande är Köpenhamns största turistattraktion och man bör därför bevara Christiania som den är och inte förstöra dens charm.

 BT, Ekstra Bladet, Politiken DK

Polisen på jakt efter Bigfoot

I Skälskör på Sydsjälland i Danmark pågår en jakt efter den farliga apan Bigfoot, som flydde från sitt privata hem i söndags, hur den har lyckas välta det specialbyggde gjutjärn staket är okänt.


Under hela söndagen har man försökt hitta apan utan att lyckas.
Polisen har varnat allmänheten för att försöka fånga apan eftersom den kan bli aggressiv om den anser sig hotat.

Ägaren Jörn Hansen som har haft apan sedan den föddes för åtta år sedan, säger att den vanligtvis är en glad och lycklig apa, men för en månad sedan dog dens mamma och sedan dess han den känt sig ensam, olycklig och lite frustrerad.
Jörn Hansen varnar också allmänheten för att fånga apan, eftersom den säkert är mycket rädd och frustrerad kan den gå hän och bli aggressiv om den känner sig trängd.

Polisen har bestämt sig för att skjuta apan när de hitta den.

Man får ju hoppas att man hitta apan,  trots att det kommer det att bli ett tragiskt slut för den unga apan.

Politiken

Julian Assange. Manen som slås mot världens makthavare

Han ville att sanningen skulle komma fram för all världens folk och på grund av detta blev han år 2010s mest hatade och jagade person bland världens makthavare.


För tillsamman med Wikileaks publicerade Julian Assange över en kvart miljon hämligstämplade dokumenten och inte nog med det idag står han också åtalat för våldtäkt mot två kvinnor i Sverige.

En person med omtanke för andra
Han har beskrivits som en arrogant och högmodig person med en gammalmodig kvinnosyn och som en mycket självisk person.
Vänner och skolkompisar i Australien har i tidningen The Australian beskrivit honom som en varm och trevlig person med omtanke för andra människor, kvick intelligent, han är passionerad när det gäller rättvisan och vill göra sitt för att skapa en bättre värld.
Hans pappa Brett Assange beskriver honom som en person som har en stark känsla för vad som var rätt eller fel. Han blir alltid arg när människor gadda sig ihop mot andra människor.

Bilden man får av Julian Assange är en man som ständigt är på resande fot med hans trogna följeslagare rycksäcken, mobilen och hans bästa vän, laptoppen.

Föräldrarna turnerade runt med en dockteater
Så vem är denna 39-åriga och vithåriga man? Jo han är en australisk journalist, programutvecklare, en Internet aktivist samt chefredaktör på wikileaks.
Han föddes den 3 juli 1971 i Townsville i Queensland i Australien.
Hans biologiska pappa heter John Shipton. Namnet Assange fick han när hans mamma Christine gifte sig med Brett Assange.
Eftersom hans föräldrar hade ett turnerande dockteater var de ofta på resande fot, men återvände alltid tillbaka till Magnetic Island som ligger utanför kusten i norra Queensland.
När Julian Assange var liten gick Brett och Christine Assange skilda vägar.

Tillhörde sekten The Family
Hans mamma hittade en ny man och i 1979 gifte hon sig på nytt med en musiker, tillsammans de fick en son, men när kärleken tog slut fick Christine Assange kämpa en kamp för att få vårdnaden om sonen, vilket till slut fick henne att fly tillsammans med sina två söner och dem nästa fem åren var de på rymmen i hela Australien.
Julian Assange tror han tillhörde sekten Santiniketan Park Association, mer känd som The family och den stora vita brödraskapet, som är en kontroversiell New Age grupp som bildades i Australien och som ledas av yoga läraren Anne Hamilton Byrne.

Barndom lik Tom Sawyer
Christine Assange ville ju inte att hennes barns personligheter skulle förstörs genom skolsystemet så Julians Assanges skolgång bestod till stor del att av hemundervisning och via korrespondens, samtidigt började intressen för det tekniska naturvetenskapliga långsamt att växa fram.
Enligt Julian Assange själv, blev det till en masse byten mellan olika skolor, hans egen beskrivning av sin barndom är den var väldig lik Tom Sawyer:
”Jag hade min egen häst. Jag byggde min egen flotte. Jag fiskade och gick ner i gruvschakter och tunnlar”.

Australiens mest kända etiska hacker
När han fick sin första dator lärde han sig snabbt att hacka sig in i de olika programmen och när han som 16-årig fick sitt första modem skulle en hel ny värld öppnade sig för honom, för nu kom han ju i kontakt med hela den datoriserade värld, Julian Assange gick under namnet Mendax som betyder ”ädelt lögnaktiga”.
Och enligt det personliga demokratiforum blev Julian Assange nu, ” Australiens mest kända etiska hacker”.

Detta ledde till att tillsammans med två andra startade han hackergruppen International Subversives, (International samhällsomstörtare)
reglerna var enkla att följa:
”förstör inget datorsystem, du tar dig in i, förändra inte dess information, dela information”.

Operationen väder
Så gick Julian Assanges 16-åriga flickvän hän och blev gravid, så när sonen Daniel föddes i 1989, gifte de sig och flyttade från det ockuperade hus i Melbourne för att bo närmare hans mamma i Noosa i Queensland. Senare flyttade de dock tillbaka till Melbourne, i hopp om att kunna rädda deras äktenskap.

På samma tidpunkt hade polisen också börjad få ögonen upp för Julian Assange och gruppen så man startade ”Operation Väder” för att undersöka deras datorintrång och i 1991 grepps Julian Assange på bar gärning när han hackade sig in i det kanadensiska telekommunikationsföretaget Nortel, som menade att dataintrånget hade kostade dem över $ 100 000 dollars.

Polisen företog razzior i hans hem och beslagtog hans dator, över ett dussin skivor som var fyllda med koder till olika webbplatser, samt stulna lösenord till olika nätverk världen över, en av lösenorden var för US Air Force 7 samt Command group i Pentagon.
Det visade sig också att Julian Assange hade tillgång till datorer vid ett universitet i Australien och andra organisationer via modemet.

Las in på sjukhuset
Gripandet kom när hans liv var i botten och det blev inte bättre av att hans flickvänlämnade honom och tog deras son med sig på grund av detta. Julian Assange fick nu kämpa för vårdnaden om sonen som skulle komma att ta tio åren innan de till slut kom de överens om att Daniels mamma skulle ta hand om Daniels uppfostrande.

Detta tog så hårt på Assange att han fick en depression och las in på sjukhuset. Hans mamma som driver en dockteater i Noosa sa till tidningen, The Australian, det hade inte med ett sammanbrott att göra, men på grund av att han var väldig stressad och behövde ta en paus från allt ihop.

Nu skulle det gå tre år innan Julian Assange ställdes inför en domstol.
Av de 31 åtalspunkter som läste upp för honom erkände han sig skyldig till 25 av anklagelserna.
Domen blev böter på A$ 2100.

Domaren sa till Julian Assange hade det inte varit för den instabila bakgrund som han personligt hade få uthärda samt den nomadiserande tillvaro som han och hans mamma var tvungna till att leva och de personliga problemen som hade inträffat inom hans personliga hushåll, skulle han ha blivit dömt till tio års fängsel.
Nu hoppades domaren på att denna rättegång skulle få honom in på en bättre väg.

Slutar som hackar
Julian bestämde sig för att sluta som hackare.
Man kan väl säga att han kanske redan hade börjat lämna det liv innan rättegången, för i domböcker från 2011 har det kommit fram att Julian Assange redan i 1993 hjälpte Victoria polisens enhet för utnyttjande av barn, med att ge tekniska råd och stöd för hur man kunde komma åt och åtala dessa personer.
Samma år var han också med till att starta upp de första offentliga Internettjänster i Australien ”Suburbia Public Access Network”.
Så istället för ett liv som hackare sadlade han om och blev programutvecklare inom informationsteknik för datorer.

Utvecklade fri programvara
Från 1993 och till 1997, hade han nog att göra med att båda skriva samt utveckla fler olika programmen och filsystem för datorer.
Bland annat utvecklade han det fri programvara som är tillgängligt för allmänheten utan kostnad.
Till PostgreSOLs projektet var han med och bidrog med flera patchar, (programmen som kunde lösa eller uppdatera datorprogram.)
I 1995 skrev han Strobe, de första fria och öppen källkod port scanner.

Han blev också en del av det internationala nätverk Cypherpunks. Här jobbade 1400 människor med att kryptera mejl för att undvika den övervakning som de var övertycket om föregick i vissa länder. Dessa länder hade nämligen byggt upp ett enormt övervakningssystem som kallades för Echelon.
Just hans förmåga att kryptera mejl, skulle komma att spela en viktig roll i uppbyggnaden av Wikileaks.

Julian Assange blev också den främsta uppgiftslämnare och den som hjälpte författaren och journalisten Suelette Dreyfus till att skriva boken:
Underground: Tales of hacking, Madness and Obsession on the Electronic Frontier.
I boken beskrivs en grupp amerikanska, brittiska och australiska hackare och deras bedrifter under slutet av 1980 och i början av 1990-talet, Julian Assange var en av personerna.

Starta företag
Julian Assange hade en idé om att utveckla ett inbrottslarm för nätverkstekniker. så i 1998 startade han sitt första och enda australienska företag Earthmen Technology. Det gick kanske inte så bra för företaget avregistreras i 2002.
Han startade också sin egen domän, Leaks.com i 1999, men säger själv ”Jag gjorde inte något med det”.

Ville se världen
Kanske började han nu känna sig rotlös för nu blev det dags att bege sig ut och se sig om i världen.
Denna resa skulle nu ta honom till bland annat Kina, USA, Storbritannien, Iran och Kenya. Under resan gång jobbade han som programmerar, journalist, höll förläsning om censur, pressfrihet samt undersökande journalistik.

Hoppa av sina studier
När han återvände till Australien i 2003 började han studera kemi och fysik på Universitet i Melbourne, det han ville uppnå var att få var en fil kand-examen, han började även läsa filosofi och neurovetenskap, men avslutade aldrig sina studier.
I 2006 höll några av hans studiekamrater på med forskning för DARPA, som är Pentagons beskyddande regeringsorgan inom flygvapnet och det var kanske därför Julian Assange hoppade av sina studier och startade upp Wikileaks.

Viktig information ut till allmänheten
Så vad är Wikileaks? Jo det är en icke vinstdrivande media organisation, som officiellt startade 2007, deras mål är att få viktig information, samt sanningen ut till allmänheten. De erbjuda ett säkert och anonymt sätt för deras källor att läcka information till Wikileaks journalister, via deras elektroniska drop box.
Människorna bakom Wikileaks är en grupp människor som brinner för idén om en fri press samt en ökad insyn i samhället. I organisationen jobbar mellan fem och tio personer. Chefredaktören för Wikileaks heter Julian Assange.
Att driva en sådan organisation kostar pengar och på deras hemsida uppfordrar man sympatisörer att donera pengar antingen via post eller via banköverföring.

Nomineringar och utmärkelser
Men redan innan 2010 hade Julian Assange och Wikileaks fått några nomineringar och utmärkelser bland annat,
vann Wikileaks i 2008 Economist Index på censur. Yttrandefrihet tilldelning.
I 2009 vann Julian Assange, Amnesty International media reward för avslöjande av de utomrättsliga morden i Kenya med sin undersökning ”The Cry of blood- utomrättsliga avrättningar och försvinnande i Kenya”.
I Times Magazines. 2010 röstade läsarna fram Julian Assange som, Person of the year.

Publicerade hemligstämplade dokumenten
Men det var ju först i mitten av 2010, som allting tog fart via deras samarbeta med tidnigarna The Guardian, Der Spiegel och The Times.
Först publicerades en videofilm som visade hur en amerikansk attackhelikopter beskjuter och döda två Reutersjournalister samt åtta civila den 12 juli 2007.
Detta följdes upp med publiceringen av 91 000 hemligstämplade dokumenten om kriget i Afghanistan den 25 juli 2010.
Nu fick man veta hur en hemlig svart enhet av specialstyrkor jagade en talibanledare antingen för att döda eller tillfångatag honom utan rättegång.
Hur amerikanerna hemlighöll att talibanerna hade fått tag på dödliga surface-to-air missiler.
Hur koalitionen använde sig alltmer av dödliga radiostyrda flygplan med fjärrkontroll från en bas i Nevada för att förstör talibaners mål, samt mycket annat.

Just dessa dokument om kriget i Afghanistan fick Wikileaks mycket kritik för av makthavarna, eftersom man hade namngivet afghaner som samarbetade med de internationala styrkorna. Makthavarna menade om några av dessa människor dog var Wikileaks skyldig till detta.
De tog kritiken till sig och efter det har man tagit bort alla namn på sådana personer innan man publicerade dokumenten.

Julian Assange söker uppehållstillstånd i Sverige
Men låt oss nu gå tillbaka till Julian Assange och ser hur det gick för honom.
Nu var det ju så att Julian Assange hade tackade ja till att komma till Sverige och vara föreläsare bland annat på LO borgen den 14 augusti 2010, som var arrangerad av Broderskapsrörelsen, tillsammans med kristna socialdemokraterna. Temat var ”Krigets första offer är sanningen”.
Julian Assange hade under en tid tänkt på att bosätta sig i Sverige och därför sökte han om uppehåll och arbetstillstånd i Sverige, men migrationsverket avslog hans ansökan.

En av de väsenliga orsaker till han sökte uppehållstillstånd i Sverige, var att i Sveriges yttrandefrihetslagstiftning, finns det starkaste skydd i hela världen när det gäller skydd av källor.
Samtidigt skulle det nu komma att hända ting och saker, så här gäller att försöka hänga med.

Julian Assange anklagas för våldtäkt
Den stora nyheten i medierna fredagen den 20 augusti 2010 i Sverige var polisen sökte efter Julian Assange som var misstänkt för våldtäkt på två kvinnor mellan 20 och 30 år, dessa skulle han ha träffat genom sina uppdrag. Kvinnorna kände varandra, men ville inte göra någon polisanmälan eftersom de var rädda för mannens maktposition. Eftersom polisen inte visste var han befann sig hade åklagaren Maria Häljebo Kjellstrand anhållit honom i sin frånvaro.
Båda får utsett en advokat, kvinnorna får Claes Borgström.
Julian Assange får Leif Silbersky. Julian Assange bytta senare till försvarsadvokaten Björn Hurtig.

En världsnyhet
Detta skulle snabbt bli en världsnyhet på några få timmar hade Julian Assange blivit världskänt. Nu kom det också fram att på sondags kvällen veckan innan hade Piratpartiets partiledare Rikard Falkvige träffad Julian Assange för att underteckna ett avtal om partiet skulle ta hand om Wikileaks servrar och enligt honom var Julian Assange på gott humör som också hade avslöjade han ville komma att lämna Sverige på onsdagen.

Anklagelserna läggs ner
Dagern därpå kom så nästa nyhet.
En ny åklagare Eva Finna hade tittat på saken och ansåg det inte fanns skäl för att han skulle misstänkas för våldtäkt, allt som kvarstod var misstankerna om sexuellt ofredande.
Julian Assange var inte längre anhållen.

I tidningarna kunde man läsa att Anna Ardin hade inviterat honom till att bo hos henne och han hade träffat Sofia Wilén när han talade på seminariet och de hade träffat ett par dagar efter och hade haft sex tillsammans samt hon hade vaknat vid att han hade trängt sig in i henne igen och mixat med kondomen, så den gick sönder.

Julian Assange jagades av medierna
Nu var alla medier på jakt efter Julian Assange, alla ville ju ha en intervju med honom och höra hans version.
Han nekade till at det var tala om våldtäkt enligt honom var samlagen frivillig och han kunde aldrig hitta på att tvinga en kvinna till sex, och att han skulle ha pillat vid kondomerna var helt absurt.

På Wikileaks twitterkonto kunde man läsa
”Julian har vårt fulla stöd.
Vi blev varnade för fula tricks. Nu kommer det första. Naturligtvis kommer det här att vara ett stort störningsmoment för oss”.

Efterlysas av Interpol
Så den 1 september kunde man så läsa och höra i medierna att han än en gång var misstänkt för våldtäkt. Men att brottet hade graderas upp till våldtäkt och sexuell tvång, det var överåklagaren Marianne Ny vid åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Göteborg som beslutade det efter hon har fått tillgång till nytt material.

Det som nu hände var så att den1 december 2010 skickade Sverige så ut en efterlysning på Julian Assange via Interpol, för sexbrott.
Samtidigt försökte USA se om de kunde anklaga Assange för spioneri. Vissa amerikanska politiker sätta en pris på hans huvud andra menade han var en terrorist och borde henrättas.

Wikileaks medarbetare slutar
Man kan ju lugnt säga all fokusering hade försvunnit från Wikileaks vilket också ledde till att flera av Assanges nära medarbetar hade hoppat av. En av dem var sajtens tyska talesman Daniel Domscheit-berg som berättade för Der Spiegel att orsakerna till avhoppandet var de interna stridigheterna kring vilka dokumenten och när de skulle publiceras, han berättade också att stämningen just nu var väldig låg hos många av medarbetarna och flera skulle komma att lämna Wikileaks.
Idag har Daniel Domscheit-berg tillsammans med några av avhopparna startat upp Openleaks.

400 000 dokumenten släpps
Men det stoppade inte Wikileaks, nu släpptes cirka 400 000 dokumenten om kriget i Irak, allmänheten kunde nu ta del av videoklipp som visade hur amerikanska och brittiska soldater förnedrade fångarna, hur soldaterna skjuter och dödar civila.

Misstänkt läcka anhållen
Efter publiceringen om kriget i Irak arresterades nu den 22 åriga Bradley Manning, som hade jobbat för det amerikanska försvaret som efterrättningsanalytiker i Bagdad intill våren 2010. Han misstänkes för att ha skickat alla dokumenten om Irakkriget till Wikileaks nätverk, han står nu till en dom på livstids fängelse.

Cablegate publiceras i 5 större tidningar
Men det tog inte slut här, Wikileaks fortsatta publicera hemligstämplade dokumenten. Den 28 november 2010 släpptes 250 000 diplomatiska underrättelser från amerikanska ambassader, den så kallade Cablegate, som fem större tidningar fick tillgång till.
Man kan väl säga att det som världens makthavare hade hemlighållit för sitt folk kom nu fram.
USA så rött och la press på internetoperatörerna om att stänga ner Wikileaks, i fler länder frös bankarna Wikileaks och Assanges tillgångar.

Debatt om Yttrande och tryckfriheten
Med alla dessa publiceringar väcktes också stor debatt om tryckfriheten och yttrandefriheten världen över.
En av de tidningar som hade fått tillgång till Cablegate var Politiken i Danmark. Och den 9 december 2010 publiceras de dokumenten på nättidningen. Den avdöda chefredaktören Töger Seidenfaden begrunda det med dessa ord:
”För att så starkt så möjligt markera våra avståndstagare från detta hot, öppnar Politiken idag fri tillgång till de flest möjliga av dem intill nu offentligjorda Wikileaks-dokumenten. Detta sker på politiken.dk och det sker i solidaritet med Wikileaks och i försvar för den globala informationsfriheten”.
http://46.4.48.8/cablegate/

Christine Assange älskar sin son
För första gången uttalade Julian Assanges mamma Christine Assange sig till medier.
”Han är min son och jag älskar honom och tycker inte om att han jagas på detta sätt, jag vill inte se han hamnar i fängelse”.
Christine Assange åkte också senare till London för att ge sitt stöd till Julian Assange.

Sonen hoppas på en rättfärdig rättegång
Även hans 20 åriga son Daniel Assange som också är programutvecklar på ett företag i Melbourne skriver på sitt Twitterkonto att han hoppas på att hans pappa ska få en rättfärdig rättegång och att det inte bara är ett steg mot hans utlämning till USA.
Han skriver också att dessa löjliga och dålig hanterade anklagelser om sexuella övergrepp bara tjänar till att distrahera omgivningen från alla dessa respektingivande saker han faktisk har gjort.

Höll till i en journalistklubb
Nu hade man ju ingen aning om var han är, men misstänkte att han befann sig någonstans i England. Vilket var helt rätt för han höll nämligen till på journalistklubben Frontline Club i London.
Julian Assange bestämde sig för att frivilligt gå till polisen, han arresteras och nekas borgen och fick nu stanna i häktet fram till den 14 december 2010.

Beslutet överklagas
När det blev dags för nya domstolsförhandlingar var det försvarsadvokaten Geoffrey Robertson som skulle föra Assanges försvarstala. I Westminister Magistates Court, beslutade domaren för en borgenssumma på 240 000.
Sverige och England överklagade beslutet på direkten och domstolen hade nu 48 timmar på sig att ompröva ärendet.

Julian Assange i husarrest
Denna gång underkände domstolen beslutet och mot en borgenssumma på 200 000 pund, dömdes Julian Assange så till husarrest och lämna ifrån sitt pass, samt bära fotböja.
Domaren i Royal high Court motiverade sitt beslut med att Assange hade en viss önskan om att rentvå sitt namn, för om han inte gjorde det skulle anklagelserna alltid komma att hänga över honom. Beslutet om överlämning till Sverige blev skjuten upp till januari 2011.
När Julian Assange lämnade fängelset, väntade en jublande folkmassa, han tackade alla som hade hjälpt honom och sa han skulle komma och visa alla att han var oskyldig.

Fira jul på en herrgård
Julian Assange slapp nu att tillbringa julen i en isolationscell, det blev istället på herrgården Ellington Hall i Suffolk som ligga i östra England
Julian Assange var självklart lycklig över att ha sluppit fängelset, men rättade också skarp kritik mot det svenska rättväsendet, för intill nu hade han inte sett en enda sida från utredningen på engelska. Men enligt hans svenska advokat skulle han ha deltagit i en hemlig domstolshandling och fått ut 100 sidor av utredningen, som nu skulle översättas till engelska. Han var övertyckt om att man hade försökt sätta munkavel på hans svenska advokat.

Dömas till döden
Något han också är övertycket om är att han inte kommer få en rättvis rättegång i Sverige, liksom han tror att de inte kommer klara presset från USA, som gör allt för att få honom utlämnad. Han är också rädd för, om han utlämnas till USA, kommer han att dömas till döden.

Störtflod av hemligstämplade dokumenten
Till programmet 60 Minutes i USA sa Julian Assange om man stänger Wikileaks hemsida eller om någon fängslas eller lönnmördas, så kommer det att bli en störtflod av hemligstämplade dokumenten. Krypterade säkerhetskopior finns hos 100 000 människor allt Wikileaks behövde göra är att ge dem en krypterad nyckel, berättade han.

Skriva en självbiografi
Eftersom alla hans tillgångar nu var frysta, var han ju tvungen att hitta ett sätt att betala sina skulder.
Så han ingick ett avtal med det skotska förlag Canongate Books, om att skriva en bok om hans liv. I en intervju med The Guardian säger han, att han kommer förklara om deras globala kamp för att skapa ett nytt förhåll mellan folket och regeringen och denna bok vill bli ett samlande dokument för hela generationen.
Jag har inte lust till att skriva denna bok, men är tvungen, säger han.
Avtalen med förlaget betyder att han kommer få 10 miljoner kronor, pengarna ska användas till hans försvar i anklagelserna mot honom i Sverige.

Nya förhandlingar den 7 februari
Efter en kort domstolsförhandling den 11 januari 2011, i Belmarsh tredje kammare, som är mest känd för den rigorösa säkerhetsarrangemang, kom en glad Julian Assange ut tillsammans med sin advokat. För pressen berättade han den egenliga proceduren skulle komma börja den 7 februari och att den skulle komma vara i två dagar.

Nu handlade det om hitta vittnen som kunna vittna till Julian Assanges fördel, så förutom Julian Assanges svenske advokat Björn Hurtig skulle även den förre åklagaren Sven Alhem samt den före detta lagmannen och tidigare ordförande för medborgarrättsrörelsen Brita Weitman vittne för Julian Assange.

Julian Assange utlämnas till Sverige
Dessa vittnen hjälpte inte
Domaren Howard Riddle ogillade Assanges argument om att han inte ville få en rättvis rättegång i Sverige, eftersom han hade bevis för att den ville komma och hållas bakom stängda dörrar. Domaren avfärdade också den möjligheten att Assange kunde bli utlämnat till USA och dömas till dödsstraff. Howard Riddle sa också att de brott som Assange påstås ha gjort uppfylla kriterierna för en utlämning.

Julian Assange överklagade beslutet och när en ny
domstolsförhandling komma hållas är oklart.
Men intill då kommer han släppas mot borgen på samma villkor som tidigare.

Kan anmälas för jäv
Efter detta domslut, skulle det komma en nyhet som gick världen över:
”Polis vän med kvinna som anmälde Assange”
Nu visade det sig att polisens förhörsledare var vän med en av de tvåkvinnor som anmälde Julian Assange för sexuellt ofredande.

På sina bloggar samt via Facebook har de varit öppna med sin vänskap, samt båda också är engagerade i det socialdemokratiska partiet.
Så när dessa kvinnor anmälde brottet hos polisen, blev poliskvinnan förhörsledare för den andra kvinnan utan att anmäla jäv.
Just nu undersökas saken av polisen.

Hur det kommer att påverka nästa förhandling återstår att se.
För trots Julian Assange inte vill återvända till Sverige, vill han dock en sak och det är att sanningen och historien ska fram.

Daniel Hornstrup, vistas olovligt i Danmark trots danskt pass

Daniel Dalakun Hornstrup är född, döpt, konfirmerad, uppvuxen samt läser en utbildning på handelsskolan i Holstebro i Jylland i Danmark och har fått utfärdat fyra pass genom sitt 19-åriga liv där det står han är dansk medborgare.

Men när han sista år fyllde 18 år fick han veta från integrationsverket att han befann sig olovligt i Danmark och därför skulle söka om ett danskt medborgarskap och lämna tillbaka sitt pass till polisen.

Så vad är det som har hänt? Jo hans pappa är dansk och hans mamma är thailändare och de gifte sig aldrig, och idag lever de inte längre tillsammans.
Och med de regler som fanns i 1992 blev man inte automatisk medborgare bara för att man var född i Danmark och ens pappa var dansk, som man gör idag.

Så när polisen utfärdade hans pass och skrev dansk statsborgare gjorde de fel när de inte undersökte hur han var registrerad i civilpliktsrådet för där är han registrerad som thailändsk medborgare.

Under alla dessa år har ingen myndighet reagerad eller sagt något, så intill nu har familjen hela tiden trott han var dansk medborgare.

Just denna sak har fått partierna i regeringen att reagera, alla är djupt chockerad över vad som har hänt och tycker att Daniel Dalakun Hornstrup ska få permanent uppehållstillstånd samt dansk medborgarskap utan att ska gå igenom alla dessa tester som man kräver idag, för att en person ska bli dansk medborgare. Vissa politiker kräver också att integrationsministern Sören Pind tar itu med saken på direkten.

Jag hoppas på att Daniel Dalakun Hornstrup får sitt danske medborgarskap och inte straffas med utvisning, för det är ju myndigheterna som har gjort fel, vid att inte upplysa familjen om vad som gjorde sig gällande på den tiden, samt att det är dem som har utfärda passen, var det står: dansk medborgare

Jyllandsposten DK