När man höra om 13 åriga Sara från Gambia som blir adopterat av ett par i Växjö och efter tre år lämnas tillbaka till sin pappa, för att adoptivföräldrarna inte klarade av henne, blir man förbannad.
Växjö kommun säger de har gjort allt de kunde och att dem inte kommer att göra mera och att det var rätt att skicka Sara tillbaka.
Men man undrar, för om föräldrarna inte klarade av Sara varför socialen inte tog henne och placerade henne i ett fosterhem medan man försökte att lösa problemet.
Till andra tider är man ju väldig snabb till detta.
När man adoptera ett barn är det för livstid och inte något man har till låns för en tid och är det ett äldre barn som Sara som var tio år, när hon adopterades, borde man ha förstått att det kunde uppstå flera problem än om hon hade varit två år.
Det kan ju inte ha varit lätt för Sara som kommer från ett av världens fattigaste länder och så komma till ett land som för henne är rena lyxen här finns mat på bordet, rena kläder varje dag och så samtidigt ska lära att inrätta sig under detta förhållande.
Hon blir svensk medborgare och går i skola och lär sig svenska och efter hennes halvbroder trivs hon i Sverige.
Men plötsligt tar det slut för det hon tror ska bli en semester i sitt hemland slutar med att hon lämnas kvar vid sin pappa, när hennes adoptivmamma reser hem igen.
Vilken frustration det måste vara för henne och hon förstår säkert ingenting.
Att hon mister tilltroende till vuxna är förståligt.
Jag hoppas att Växjö tar sitt ansvar och hämta henne tillbaka för hon är trots allt svensk medborgare och efter halvbroderns uttalande saknar hon Sverige och vill tillbaka, vilket är förståligt.
Dessa föräldrar som har gjort detta bör aldrig få en chans till att adoptera igen, för har dem gjort det en gång vad talar för, att dem inte kan göra det igen, när det blir för jobbigt.
Det är ingen leksak som man kan slänga när man blir trött på den, det handlar om ett barn, en människa av kött och blod.
Radio Kronoberg
