Historien och alla namnen är uppdiktade.
Antonio Pollocks högsta önskan var att få deras tivoli på fötterna igen efter branden för tre år sedan, så familjen skulle slippa bo i ett läger med sexhundrade andra människor.
När Antonio Pollock vaknade denna morgon, kände han sig lyckligare än på länge.
Han stod upp och gick ut och satte sig i den slitna fåtöljen och lät solen värma hans kropp.
Detta var den bästa tiden på dagen, ingen skrikande ungar som sprang omkring, inte någon som gnällde, bara fåglarna som kvittrade.
Drömmen om en bättre framtid
Han kände något var på gång. Hans dröm om en bättre framtid med jobb och egen bolig skulle kanske gå i uppfyllelse, kanske skulle de många år av förföljelse, var man hade behandlat dem som de kom från en annan planet, samt känslan av att de inte existerade men levde som ett spöke, var kanske på väg att ta slut.
Antonio slöt ögonen och lät tankarna få fritt lejde.
Antonio Pollock var fött och växt upp i ett tivoli.
Under våren och sommaren hade han åkt land och rike runt med sina föräldrar och farföräldrar med deras tivoli och kände inte till någon annan livsstil.
Marcus tivoli var inte så stort, tre karuseller, en skjutbana, ett tält med lotter och tältet där hans mamma spådde om andra människors framtid.
Sen fanns den lilla scenen, här uppträdde hans pappa som var eldslukare och barnen med musik och dans på eftermiddagarna och kvällarna.
Hot och förföljelse
Men att åka runt med ett tivoli, var inte alltid liv och glada dagar, ibland kunde det också innebära faror för deras liv.
Som den gången när de anlände till Annpol i sydöstra polen, där innevånarna attackerade dem med sten och hotade dem med kniva så de fick fly för livet.
Det som han älskade mest som barn, var när de kom till ett nytt ställe och han fick åka med sin pappa in till staden och dansa medan pappan spelade på gitarren, det gav alltid en extra slant.
Detta sågs inte alltid med blida ögon från butiksägarna eller polisen, som kom och jagade dem bort och var de inte snabb nog, tog polisen fram deras batonger, började hota dem, vilket ofta hände under stor jubel från publiken.
Ofta kom polisen också till tivolin och arrestera några av männen och kvinnorna. De anklagades för att ha stulit mat från affären eller ägg och höns från gårdarna, men som oftast släpptes de efter en dag i fängslet.
I vissa affärer blev de även nekat att komma in och handla.
Samma sak var det när de återvände hem till deras lägenhet i utkanten av Lasis slumområdet i Rumänien.
I den gata där han bodde fanns en osynlig gräns som delade på romerna och rumänerna, gick man över den blev man överfallen av barnen. De vuxna stod bara och skrattade, och gjorde ingenting för att stoppa barnen.
Ett kärt barn har många namn
Han hade aldrig fattat vad som gjorde dem annorlunda än andra människor och än idag fattade han det heller inte.
Han hade hört historier om att romer stal, men att man bedömde alla romare till att vara tjuva var för honom oförstålig.
Han hade en gång frågat sin mamma varför det var så här, hon hade svarat att så hade det alltid varit och det kom aldrig att förändras, varken i hans eller hennes levnadstid.
Hon borde ju veta, hon var ju spåkvinna.
Nu var det ju inte så överallt de kom, i vissa städer tjänade de rätt så gott med pengar på deras uppträden, båda på gatan och i tivolin. Människorna behandlade dem som vanliga människor och inte som någon som kom från en annan planet.
Genom tiderna hade de blivit kallat för zigenare, tattare, gipsy, nomader och det resande folket, ja ett kärt barn hade många namn som hans mamma alltid sa.
En glad Nyhet
Nu hade lägret hade börjat vakna till liv, en ny dag hade tagit sin början och med hopp om den skulle bringa något gott med sig, gick Antonio in i husvagnen där han bodde tillsammans med Dana, deras två barn Elena, Christian, och deras föräldrar för att fixa frukosten.
Under frukosten ringde mobilen, glädjen i hans ansikte och i rösten gick inte att ta mista på. Familjen har fått ett erbjudande om ett jobb i ett annat tivoli. Hans många telefonsamtal till dem olika tivoli under vintern hade givet full pott.
Det utbröt ett vilt jubel, när Antonio berättade nyheten, alla hjälptes åt med att packa.
Nyheten hade spridd sig som en löpeld genom lägret och många kom och önskade dem lycka till.
Två dagar hade dem på sig att ta sig till Rumäniens huvudstad Bukarest.
En glädjande återseende
En bit utanför Bukarest väntade Tonis tivoli på dem som nu hade gått i ärv till fjärde generationen.
Antonios och Tonis familj kände varandra väl, så det blev en glädjande återseende och alla pratade i munnen på varandra.
Tonis tivoli hade blivit större så det fanns mycket nytt att titta på för Antonios familj. Antonio kunde inte låta bli att tänka på att Marcus tivoli kanske kunde ha varit lika stort om inte det hade bränt ner.
När de kom fram till Tonys stora husvagn, kände Antonio ett stick av avund, detta var något annat än deras gamla och slitna husvagn.
De överraskningar som nu Tony bjöd Antonios familj på skulle få dem till att tappa andan fullständigt.
Nu hade de ju inte träffas sedan den ödesdigra natten då Marcus tivoli hade bränt ner, så nu berättade Antonio för Tony och hans familj vad som hade hänt.
Deras livsvärk brand ner
Det var deras sista dag i Ustka i Polen, nästa dag skulle de bege sig vidare till Rumänien.
Under lördagen hade det varit en spänt stämning mellan invånarna och tivolifolket efter en av deras folk hade varit uppe och slåss med en av innevånarna i Ustka.
Så när de hade stängt och var färdig med att packa ville Antonios mamma att de skulle bege sig i väg på en gång, men alla var trötta och man blev eniga om att sova ett par timmar innan man åkte.
När man vaknade upp var det till ett brinnande inferno, fem av vagnarna stod i brand och trots alla försök på att släcka branden gick vagnarna inte att rädda, allt var borta.
Polisen kom, men de gjorde ingenting. Däremot anklagade polisen dem själva för att ha satt eld på vagnarna som en hämnd för att de hade varit upp och slåss med innevånarna och nu ville lägga skulden över på dem.
Polisen bad dem försvinna och aldrig vände tillbaka för så kunde det gå väldigt illa nästa gång.
Tonys familj satte tyst en lång stund, de visste att det lika väl kunde hade varit dem som hade blivit utsatt för detta.
En ny framtid i sikte
Till slut hittade Tony rösten och berättade för Antonios familj i vilka delar av tivolin han hade tänkt att de skulle jobba.
Sen kommer första överraskningen.
Eftersom Tonis tivoli hade växt så mycket och Tonys föräldrar började bli gamla och liksom inte orkade med längre, behövde Tony en partner så han ville höra om Antonio var intresserat, det med pengarna kunde de lösa, när säsongen var över.
Antonio behövde inte lång betänketid, ett sådant erbjudande tackade man inte nej till.
Tony hade ännu en överraskning.
De kunde köpa hans gamla husvagn, som han inte hade fått sålt än, den var lite större än deras, så det betydde ju mera utrymme för dem allesamman.
Men det tog inte slut än.
Tony och hans familj hade köpt hus och här fanns en liten trerums lägenhet ledigt, som de kunde de få hyra intill de hade hittat deras eget.
Antonios familj var helt stum och visste inte vad dem skulle säga, detta hade dem inte räknat med. Framtiden såg plötsligt ljus ut.
Glädjes tårar började rinna ner åt Antonios kinder, hans dröm om en bättre framtid hade äntligen gått i uppfyllelse.
