Krig, hot, fattigdom ångest för att sina barn ska bli barnsoldater och att det inte finns en framtid för sina barn i hemlandet, ja det är några av dem skällen som gör att föräldrarna bestämmer sig för att barnen ska fly.
Vissa får sälja allt vad de äger och har, eller sätter sig i skuld för att kunna betala flyktingsmugglaren.
Startade upp gruppboende
Per-Olof Hjälmefjord har testat litet av varje under sina 20 år som han har jobbat med flyktingar och de ensamkommande flyktingbarn.
Han har bland annat jobbat som biståndsarbetare i Afrika, varit assistent på ett gruppboende för flyktingbarn, samt varit samordnare och enhetschef för boende för dem ensamkommande flyktingbarnen på migrationsverket i Alvesta. Idag jobba han som verksamhetsutvecklare för flyktingbarn och dem ensamkommande flyktingbarn på Barn och Ungdomsförvaltningen i Alvesta.
Under de fyra åren som Alvesta kommun har haft ett mottagande för de ensamkommande barnen, var han en av dem som var med till att starta upp gruppboendet Spiran, Kronan och Nyckeln.Här bor dem ensamkommande barnen till dem fyller 18 år, därefter får de flytta ut till en av kommunens lägenheter och här bor de intill dem själv kan få ett lägenhetskontrakt med fastighetsbolaget i Alvesta. Alla som vill och tycker dem behöver det, får hjälp och stöd av kommunen till de fylla 21 år.
Genomsnittåldern 15 till 16 år
Per-Olof Hjälmefjord berätta att sedan 2006 har det varit ett stort tryck på den svenska gränsen och det inte har funnits tillräcklig med kommuner som vill ta emot barnen, så man har varit tvungen att fixa tillfälliga lösningar i ankomstkommunerna, innan de har kunnat skickas vidare till en annan kommun.
– Idag får vi dem nästan på direkten och dem största grupper asylsökande barn som vi har just nu i Alvesta, är somalier och afghaner och idag är genomsnittsåldern 15-16 år, säger han.
Alvesta kommun har ett avtal med migrationsverket om att ta emot ett visst antal barn, man har plats för 24 stycken, här ska sex av dem hållas öppna för de asylsökande, sen ska det finns några för dem som får uppehållstillstånd under ett antal år.
Avisering från Migrationsverket
– Idag kommer de flesta troligen in via Öresundsbron i Malmö och via en avisering från Migrationsverket får vi så hämta dem där.
– Ibland får personen åka tåg från Malmö och så tar vi emot personen, när den anlända till Alvesta, men det har mycket att göra med personens ålder samt hur länge den har varit i Sverige, säger Per-Olof Hjälmefjord.
Han berätta att under dessa fyra åren har Alvesta kommun tagit emot 65 ungdomar, men även dem som kommer med andra släktingar än sina föräldrar, har kommunen ett ansvar för. Alla får en god man som utsetts av överförmyndaren i kommunen som de har intill de fyller 18 år.
God man
Jag undrar vilka egenskaper, han tycker behövs för att bli god man.
– En god man ska kunna hantera sin egen ekonomi, eftersom den får ta hand om andras ekonomi. Den får inte ha begått något brott. Man ska ha rätt så bra kännedom om hur samhället fungera.
– En merit är om den goda mannen själva har eller har haft barn, för så har man lärt att sätta gränser när det gäller fickpengar och sådant. Det är vad som krävs för att bli en god man, säger han.
Sen tycker han att det är bra om man är insatt i asyllagstiftningen och att man är bra på att samarbeta, för man kommer att ha en del kontakter med bland annat lärare, på skolan samt personalen på boendet.
Sen får man inte var rädd för att prata med människor via en tolk, att ringa upp en förälder som finns på den andrar sidan av jordkloten och prata med den via en tolk, är efter hans mening en merit.
Fastställa ungdomens identitet
Att fastställa en persons identitet under asyltiden är migrationsverkets uppgift och inte så viktig för kommunen i första hand.
Så när en person kommer till migrationsverket får den berätta sin historia för asylhandläggaren, som ofta inte är sann för personen våga inte berätta sanningen, eftersom flytingsmugglaren har hotat med att skada familjen om denna berätta sanningen.
Smugglarna använder hotet för att säkre sig att sina flyktväger och hur man har kommit dit inte avslöjas.
– Det som under asyltiden är kommunens ansvar, är vi stödjer och hjälper till att ge ungdomen trygghet vid att ge den någonstans att bo och växa upp, därför är identiteten inte så viktig för oss i början, säger han.
Men senare hän kan identiteten bli viktig, eftersom man vet att dem flesta har en familj som har skickat iväg dem.
Och igenom intervjuerna som man har gjort med ungdomarna vet man idag att de har flesta fortfarande kontakt med sin familj, via mobilen, Internet eller skytelefon och det kan handla om cirka15 procent som inte har någon kontakt med sin familj.
En obehaglig resa
För ungdomarna har resan från hemlandet till Sverige ju också varit väldig obehaglig tid. Man har fått ta sig över flera gränser, man har kanske fått åkt buss eller taxi mitt i natten, eller seglat med en dålig båt från Turkiet till Grekland, där man faktisk slår flyktingarna.
Vissa har till och med varit gömt på ett lastbilflak eller under en lastbil.
– Sen släpps dem ut i Sverige. Dem har kanske hört att Sverige är ett land i Europa som inte är i krig, här finns det snälla människor och det är kallt på vintern, det är allt vad de vet.
– De har ingen aning om hur människorna och samhället fungera, så bara det kan bli en chockartad upplevelse för dem, säger Per-Olof Hjälmefjord.
De asylsökandes rättigheter
Så vilka rättigheter har man så som asylsökande?
Jo fram till de får deras personnummer och intill dem fyller 18 år har dem samma rättigheter som de svenska barnen.
Vilket betyder att så länge dem finns i Sverige får barnen rätt till samma skolgång och sjukvård som de svenska barnen.
När det gäller de vuxna har dem bara rätt till akutsjukvård.
Under asyltiden är barnen heller inte tvungna att gå i skolan, så om föräldrarna bestämmer att sina barn inte ska gå i skolan, kan man inte tvinga dem.
Men från det ögonblick dem får uppehållstillstånd, så är det skolplikten som gäller.
Ibland när man höra och läser att barn och familjer blir skickat tillbaka, trots att det föregår ett krig i landet, så man ställa sig själv frågan, Varför?
– Ja, det är ingen lätt situation, men det finns en annan sak som många inte tänker på när det gäller de ensamkommande barnen.
Nämligen att det är familjen eller släkten som faktiskt har skickat dem dit på ett uppdrag, så att dem kan få en utbildning skaffa sig ett jobb så och skicka pengar hem och på det sätt försörja familjen, säger han och fortsätter.
Andra har tänkt att ungdomarna ska ta en utbildning och sen återvända för att bli något i deras hemland. Det tror han också ungdomarna skulle vilja i början, men efter ett antal år har de blivit vana vid vår vällfärd, så här kan det ju bli ett ganska så stort steg att återvända till ett land där det är svårare att överleva idag.
En ny resa börja
Så när ungdomarna får uppehållstillstånd, ja så börja en ny resa. Per-Olof Hjälmefjord berätta att nu upptäcker dem två saker den ena är, nu är jag här och ska börja på nytt och måste försöka ta tag i mitt liv. Jag har aldrig gått i skolan, så det kommer att ta lång tid innan jag hinna ikapp.
Den andra reflektion som dem gör på direkten efter dem har fått uppehållstillstånd är, Jag är här och det är bra jag får stanna, men min familj finns inte här och jag vill vara tillsammans med dem.
Så här kan saknaden och ensamheten vara svår att bära, men det finns dem som hittar ett sätt att hålla kontakten med sina familjer även om familjen inte kommer hit.
Desto svårare kan det ju vara för dem som överhuvudtaget inte har någon kontakt alls med sin familj,
– här är det extra viktigt att vi som kommun går in hjälper och stödjer dessa ungdomar, säger Per-Olof Hjälmefjord.
Lära sig matlagning och städning
Så vad gör man på boendet för att hålla ungdomarna igång, jo här finns olika fritidsaktiviteter, en av de viktigaste fritidsaktiviteter är läxläsningen.
Många har mycket att hinna ifatt och är inte vana att studera på egen hand.
Vissa är vana vid att när man är i skolan är man i skolan, hemma hjälper man till med de praktiska sakerna. Så här får personalen gå in och lära dem studera på egen hand.
En annan sak som dem också får lära sig är att laga mat och städa så de kan klara sig själva när dem får en egen lägenhet.
Lär sig att simma
När det gäller dem sportsliga aktiviteter, ja för pojkarna så är det ju fotboll som gäller, men man försöker också att lära dem spela basket, åka skridskor och så försöker man lära barnen att simma och här är inte bara gruppboendet som gör det, även skolorna och fritidsgårdarna är bra på att använda simhallen.
Svårare att få igång flickorna
Däremot kan det vara lite svårare att få igång flickorna, så här
Däremot kan det vara lite svårare att få igång flickorna, så här
starta man ofta med lite bollspel, men senare i integration
har vissa börjat på gymnastik eller en danskurs, så här gäller det att man på ett tidigt stadium går in och jobba med dem, så de inte går hän och blir små gummar som inte rör på sig.
– Vilket jag tycker vi är på god väg att lyckas med här i Alvesta, dessutom har vi fritidsledare som jobba med olika integrationsprojekten, berätta Per-Olof Hjälmefjord.
Återförenats med familjen
I och med att barnen bor på gruppboendet under asyltiden, kan jag inte låta bli att undrar hur de reagera när dem får ett avvisningsbeslut.
– Barnen får ju beslutet av migrationsverket och via deras goda man får vi så veta att det har fått ett avvisningsbeslut.
Personalen förbereda sig för att kunna ta ett samtal med barnen, men ibland behöver barnet lite betänknings tid samt tid att vara ledsen över detta beslut, så vi tvingar oss inte på ett barn för att kunna ha ett samtal direkt efter beslutet,
– men vi försöker alltid vara tillgängliga för samtal, säger han.
Nu är det inte alla barn som är ledsna över dem inte fick stanna, vissa känner sig befriat och vill inte överklaga beslutet, för det betyder ju att nu kan dem återförenats med sina familjer igen, vilket Per-Olof har varit med om ett par gånge.
Men för dem som hade hoppas på att få stanna är det självklart jobbigt och de kan mista lusten till att gå i skolan, vilket man har förståelse för, men de får inte stanna hemma permanent.
– För vi tänker så, en skolgång har du alltid användning för var du än hamnar i världen och den ryggsäcken är lätt att bära, tycker han.
Har du ibland tyckt att migrationsverket har fattat fel beslut?
– Visst händer det att jag tycker dem har fattat fel beslut, men oftast får jag erkänna att jag idag inte har all kunskap som behövs när det gäller detta barn.
– Ibland tycker jag också att de har fattat negativa beslut i förhoppningen om att det ska finnas en mottagare i hemlandet som kan ta emot dem, så det händer att de ensamkommande
barnen får stanna, eftersom man inte kan hitta deras familj, säger han.
Men han tycker att dem som begår grova brott och dömas till fängselstraff borde få avtjäna sitt straff i sitt hemland, på när i dem länder där man tortera fångarna tillägga han.
Praktikplatser till dem med utländsk bakgrund
Något som han tycker kan förbättras är inom skolan, speciellt när det gäller övergången till en svensk klass, här borde barnen få mera stöd och det gäller både på grund och på gymnasieskolan. sen borde man utbilda mer personal till att ta hand om de utländska barnen och deras familjer, det gäller både i skolorna och för dem som jobbar i samhället.
Men det ville också vara en god idé tycker han om Alvesta kommun kunde ordnar två olika former för praktikplatser till dem med utländsk bakgrund.
Här skulle den ena vara för dem som aldrig hade varit på en arbetsplats, nu skulle dem få pröva på det, den andra skulle vara en riktig yrkespraktik, där dem som ville stanna kvar i ett yrke och utbilda sig skulle få chansen och självklart skulle kommunen betala för handledarna, för på det sätt kunna fler komma i arbete, det är han övertycket om.
Bra samarbete i kommunen
Per-Olof tycker att det finns ett bra samarbete mellan de olika instanserna, den enda som har varit svårt att samarbete med är vuxensidan, där har man inte riktig hitta formen än. Sen finns socialtjänsten, här ingår vi i den förvaltning som gäller för och grundskolor och dessa frågor tar upp väldig mycket tid på förvaltningen, så här må man måste vara aktiva och driva på dem frågor som berör flyktingbarnen.
Har ett bra renommé ut i landet
– Jag tycker att kommunen kan vara stolt över det mottagande som vi har här i Alvesta. Vi är en liten kommun, men har ett stort mottagande av de ensamkommande barnen och har ett väldigt bra renommé ute i landet.
– Vi ligger nog uppe i topp hos migrationsverket, för de hänvisar ofta kommuner till oss, när dem ska starta upp verksamheterna så vi kan hjälpa dem med råd om hur dem startar upp och går vidare, men det tror jag inte kommunen och politikerna i Alvesta är medvetna om, säger han med ett litet skratt.
Så hur tycker han vi innevånare är på att bemöta dessa barn.
– Jag tror att i vårt svenska samhälle acceptera vi människor, man säger inte rakt ut vad man menar och man har heller inte en så negativ inställning till att ta emot flyktingarna.
Den är liksom uppdelat så här, okej det är dem och de får leva sina liv och så leva vi vårt liv.
Ett sätt som man skulle kunna lära sig att umgås över gränserna och skaffa sig nya vänner menar han är vid att använda sig av de olika föreningar, som kyrkor och fotbollsföreningar.
Rasismen blomstra på områden med få invandrare
Sen finns det ju dem som tycker att dem är för många och att alla flyktingarna går på socialbidrag, denna syn har ju förstärks genom sverigedemokraterna, – så här tycker jag man ska bemöta dem med fakta också, säger han.
För tittar man på hur många som studera eller arbetar visa en statistik som han såg för en tid sedan, att den svenskfödda befolkningen låg på drygt 80-82 procent, medan dem med utländsk bakgrund låg på 65 procent och dem har ju fått börja från början för några år sedan, så här behövs göra flera upplysningar inom dessa områden, sådet är inte så illa ett resultat, efter hans mening.
– Tyvärr frodas rasismen mycket mer hos människor som bor på landsbygden för de möter inte invandrare på samma sätt som dem som bor i staden, här får man bara bilder via massmedier och den är ofta negativ.
– Men träffa man någon och börja umgås, så ändras synen,
– jag tror också vid lag att på dem områden där det finns få invandrare, det är här man ser den största andelen sverigedemokrater och rasister, detta är min uppfattning poängtera han.
Svårast att starta upp en ny verksamhet
Nu är det dags att höra vad han tycker är det svåraste med att jobba med de ensamkommande barnen och hur det har påverkat honom.
– Jag tycker att dem som kommer hit som 16-17 år och som inte har någon skolgång eller omvärldskunskaper, här är det svårt att skydda dem ute i samhället, för dem har sådan en lång resa att gå.
– Men det svåraste är utmaningen, för det är båda svårt och jobbigt att starta upp en ny verksamhet, om man nu skulle starta upp ett nytt gruppboende, för här blir det även en resa för personalen, för man kan ju inte plocka vem som helst.
Sen tar det år innan man har kommit in i tänkandet hur man ska jobba med dessa ungdomar och för en grupp tar det flera år att bli sammansvetsas, för som ett arbetslag ska man tänka ganska lika på hur man hantera dessa ungdomar, säger han.
Människors lika värde
Jag hade nog redan den dag jag började jobba med flyktingar en grundhumanistisk grundinställning till alla människors lika värde, vilket är något jag har haft med mig hemifrån och när jag jobbade som biståndsarbetare i Afrika, lärde jag mig också att vi alla har lika värde.
– Jag tycker också att jag har lätt för att få kontakt med människor från en annan kultur, – jag behöver ungefär två minuter så har jag fått kontakt med en annan människa oavsett kultur och det är något som jag har utvecklat under dessa 20 åren.
– Jag tror att jag har förändrat mig mera till att inse att människor har en större förmåga att ta hand om sina egna liv.
Idag har jag mer tilltro till att vi ska finns bredvid och stödja dem men att det är dem själva som tar ansvaret, – jag ska inte aldrig ta över ansvaret för en människa.
När det gäller ett barn på 12 år måste man ta ett visst ansvar, men för dem på 16-17 år, dem kan faktiska ta ett ganska så stort ansvar för vad dem gör med sina egna liv, vi ska självklart vägleda dem, men bara vid att finns bredvid.
– Och jag finns bredvid dem, säger Per-Olof Hjälmefjord med ett leende.
