Många av eleverna på Albo Lärcenter i Alvesta, är analfabeter och har aldrig gått i skolan och de flesta tycker det är roligt att få lära sig svenska
På Allbo Lärcenter i Alvesta kan man alltid vara säker på att stifta bekantskap med människor i alla ålder och från olika delar av världen. Detta är skolan där flyktingarna och ensamkommande flyktingungdomar går för att lära sig det viktigaste av allt - det svenska språket, men också om den svenska kulturen och samhällstradition.
Ett pedagogiskt team
Det finns ett helt pedagogiskt team runt eleverna på Allbo Lärcenter. Utbildningsansvariga och lärare Wera Rudhe för SFI (svenske för invandrare) och lärare Kerstin Langevi för IVIK (Invandrarintroduktion inom det individuella programmet i åldern 16-20 år). Just dessa två är några av dem i personalen, som gör sitt bästa för att få flyktingarna integrerat i Alvesta.
Startar i en infogrupp
Wera Rudhe är den första till att hälsar den nyanlände invandrare välkommen när han kommer till SFI och i samtalet får hon veta varifrån personen kommer samt lite om personens skolbakgrund och yrke.
Wera Rudhe berätta för mig att alla som börjar på SFI
Startar i en infogrupp. Här får personen träffa sina lärare, de får veta vilka regler som gäller på skolan, lite information om SFI-bonusen, som alla nyanlända invandrare kan ansöka om i den kommun där de är folkbokförda. Den studerande kan beviljas allt från 6000 till 12 000 kronor, beroende på vilka kurser som den studerande har slutförts.
Hur länga en elev stannar i infogruppen innan den placeras ut i en klass kan variera från en vecka till tre månader, men analfabeter, placerad direkt ut i en klass. Just nu är det cirka 230 elever som går på SFI.
Krav på kvällsundervisning
Har det alltid varit så många?
– När du började på Allbo Lärcenter i början av 2000-talet, hade vi mellan 40-50 elever inne samtidigt, idag är det 230 stycken så nu har vi jättestora grupper, säger Wera Rudhe.
– Det är ju också mycket svårare att undervisa i så stora grupper, för alla ska ha sin ”prattid”, vilket gör att vissa blir tysta och det är de som blir lidande, men så är det i de flesta klasser, säger hon.
Idag är det också ett krav man har kvällsundervisning för att SFI ska vara så flexibel så möjligt och ska tillgodose varje persons möjligheter för att lära sig svenska.
– Ibland känns det som vi ska vara tillgänglig alla dygnets 24 timmar, året runt, säger Wera Rudhe med ett skratt.
Samarbetar med arbetsförmedlingen
Idag ska SFI och arbetsförmedlingen lägga upp planerna med de nyanlände invandrare. Wera Rudhe berätta för de nya hur deras kurser ligger, samt hur man kan gå vidare.
Wera Rudhe har regelbunden kontakt med båda Alvestas och Växjös arbetsförmedlingar. Med Alvesta har man möte en gång i månaden för att bland annat diskutera överlämnande och om det har uppstått några problem.
Wera Rudhe är skeptiskt till tanken att integrationen av flytingarna kommer att gå snabbare bara för att arbetsförmedlingen har tagit över efter kommunen.
– Det ska nog komma att gå, men det vill komma att ta sin tid innan det flyter på, menar hon.
Försöker vara neutrala
Hur lång tid en elev går på SFI kan variera för det handlar ju mycket om elevens bakgrund och skolkunskaper. Men mellan ett till två år är det vanligaste.
Många av eleverna har ju ofta upplevt krig och oroligheter i sina hemland. Jag undrar på vilket sätt man tar hand om sådana saker.
– Vi försöker ju ha en skola här, men om en elev kommer och vill prata lyssnar vi självklart på personen. Vissa behöver kanske hjälp med ett kontrakt och sådana saker, så ibland blir det till en del möten och diskussioner med flyktingmottagningen och arbetsförmedlingen och när där uppstår akuta problemen, måste vi vara med till att lösa dem.
Många har ju krigstrauma med sig, så här kan det kanske handla om att reducerad deras schema, eller se till att syskonen går i samma klass.
Även om det ibland kan vara svårt för lärarna försöker man vara neutrala och inte ta upp för många av deras problem.
Trötta på att läsa
Jag undrar vad eleverna gör efter SFI.
En del går vidare till GRUV, (grundläggande vuxenutbildning), men vissa är så trötta på att läsa och hoppas på att få ett jobb, men idag är det ju inte lätt.
– Oftast har Europeiska invandrare lättare att få jobb, de är i behov av det för att klara av sin försörjning och är mer aktiv i jobbsökandet, tycker hon.
– För en flykting brukar det tar längre tid, men det finns de som slutade för några år sedan och som har fått ett jobb idag, säger Wera Rudhe.
Har aldrig gått i skolan
I källaren finns det tre rum och här håller IVIK (invandrarintroduktion inom det individuella programmet) till. De stora fönster och de lysa färgerna, gör rummen ljusa och vänliga och man trivs där. Rummet längst bak används som en slags ateljé här finns fina och färgrika bilder samt lerfat i färgstrålande färger som eleverna har gjort.
Kerstin Langevi berättar vissa av ungdomarna aldrig har satt sin fot i en skola förut, så under den första timman har man en liten pratstund, här går man igenom scheman, eleven får en liten ordbok, ett skriv- och testhäfte, samt matkort för på IVIK bjuds eleven på gratis lunch och ett busskort om det behövs.
Har frågestunder om Sverige
Man testar om eleverna kan alfabetet och i skrivboken finns dem olika ordklasserna samt enkla frågor som: Hej jag heter Kerstin, vad heter du och varifrån kommer du?
Några klara det på noll tid och får så en enkel text -och läsbok. För dem som inte har gått i skolan alls samt för analfabeterna tar det ju lite längre tid, och här köra man med läsbladsprincipen där man försöka kombinera texten med bilder.
På IVIK består huvuddelen av lektionerna av svenska, men man har också lite matematik och samhällskunskaper.
Ibland har man frågestunder här får eleverna skriva ner sina funderingar om svenskarna, samhället och Sverige, sen förklarar lärarna.
Gör gemensamma saker
– Ungdomarna är uppdelade i två grupper, i den ena gruppen är man 22 elever här kan alla läsa och skriva och förstå svenska, den gruppen tar Roland Lindholm hand om, i min grupp finns 15 elever som i princip också kan läsa och skriva, säger Kerstin Langevi.
– Vi försöker göra gemensamma saker där alla kan delta, det kan vara en text med tillhörande frågor i olika svårhetsgrad, repetition och lästräning behövs ju alltid även för den duktigaste, säger hon.
Tekniska hjälpmedel underlättar undervisningen
Vanliga datorer underlättarundervisningen, men här finns också dator som gör att de som ser dårligt kan kopiera direkt vad lärarna skriver på tavlan till sin dator.
Fortsätter på gymnasiet
– Glädjande är ju när vissa elever har kommit så långt så dem kan fortsätta på gymnasiet och varje år har vi några stycken som går över på gymnasiet, nu finns det ju inte så många program kvar här i Alvesta, så nu får vi skicka dem till Växjö istället.
Förra året hade vi två stycken här i Alvesta som tog studenten, i år har vi tre stycken, så även i år får vi ge en bukett blommor till dem som slutar, säger Kerstin
Langevi med ett litet skratt.
Eleverna stannar Alvesta
För fem år sedan stängde man boendet för de ensamkommande ungdomarna i Alvesta, vilket ledde till att när eleverna fyllde 18 år fick de flytta till en kommun som var villig till att ta emot dem.
Men fram på vårkanten öppnades så två boende.
Spiran är för de asylsökande och Kronan är för dem som har fått uppehållstillstånd, idag finns också Nyckeln som dels är för dem som har fylld 18 år och dels för dem som är mogna för eget boende.
– Så idag är omsättningen på IVIK inte så stor, vi har kontinuerlig intagning, helst inom en vecka, här utgår man från den dag som flyktingarna anlända till Alvesta, så idag har man inte samma förflyttningar som förut.
Allt i allo
Dagen inte över för lärarna på IVIK, när lektionerna slutar; ibland behöver eleverna hjälp med att ringa ett samtal, skriva en adress på ett kuvert, eller få förklarat ett brev från migrationsverket, socialen eller från en läkare.
Ibland kör Roland Lindholm några av eleverna till Växjö för att besöka andra skolor, Kerstin Langevi har hjälpt till med att skriva CV och till och med lagt upp byxor för dem, så man kan säga att de är lite allt i allo.
Bra samarbete mellan de olika instanserna
Wera Rudhe och Kerstin Langevi upplever att eleverna tycker det roligt att gå i skolan och lära sig något nytt som tillexempel svenska.
Båda är också eniga om att trots man har olika regelverk finns det ett bra samarbete mellan de olika myndigheterna och man gör sitt bästa för att samarbete ska fungera.
– Vi innevånare i Alvesta bemöter för det mesta de nyanlända invandrare väl tycker de, men det vill ju alltid finnas någon som inte är så positiv till flyktingarna.
Kombinera allt under ett tak
-Det finns väl alltid något som kan förbättras och här handlar det om mer lärarresurser så man slippar jobba häcken av sig, säger Kerstin Langevi.
Wera Rudhe vill ha mindre grupper, längre dagar med praktik inlagt i scheman och allt kombinerad under ett tak, så eleverna ska slippa pendla mellan Alvesta och Växjö hela tiden.
Större förståelse för människors olika bakgrunder
Så vad var det som fick dem att jobba med nyanlända invandrare och hur tycker de det har påverkat deras liv.
I 1977 hade Wera Rudhe varit mammaledig och det var dags att börja jobba igen och just då fanns det bara tre jobb på kommunen att välja på.
– Ett var för invandrare, jag tog det, för de andrar låg ute på landsbygden, så det var inte ett medvetet val. –Men det har jag aldrig ångrat, säger hon.
– Jag tror jag har rätt så stor förståelse för människors olika bakgrunder, acceptans för kulturpåverkan, samtidigt som man måste ställa krav, jag vet inte hur det påverka en.
– Men jag vet ju heller inte hur det skulle ha varit om jag inte hade haft detta jobb, det är omöjligt att veta, säger hon med ett skratt.
Kan inte hjälpa alla
Kerstin Langevi var lärare på mellanstadiet där hon hade jobbat i 12 år. Hon och hennes kollegor var eniga om för att få en bättre lön, fick man bytta jobb. Så när hon såg att man sökte en lärare till dem ensamkommande barnen, sökte hon jobbet och fick det.
– Så i hösten 2001 började jag jobba med dem ensamkommande barnen, säger hon.
– Att få positiv respons från ungdomarna, gör mig glad.
Man kan aldrig hjälpa alla, men det känns bra att kunna hjälpa en del och ju mer man lär, desto mer förståelse får man för de olika människors situation båda här i Alvesta men också i deras hemländer.
– Om jag möter dem utanför skolan får jag alltid ett glatt bemötande, vilket också gör mig glad.
– Jag trivs med mitt arbete och det är även viktigt för mitt övriga liv, säger hon.
Läs gärna: Ett nytt liv i ett nytt land
