Om man är invandrar och bor i Danmark, ska det inte tillåtas att titta på programmen från de arabiska landen eftersom de ingjuter människorna till att hata de västliga länder som man bor i, så bort med alla parabolantennerna.
Detta var Pia kjärsgaard från dansk folkeparti, nya förslag till regeringen.
Men hon hade ju glömt tänka på det kom till att påverka det som hon annars sätter så stor värde på och som hon vill man samtidigt skall värna om, nämligen yttrandefriheten
.
Förslaget sågas också direkt av regeringen
Men självklart stoppade det henne inte från att komma med ett nytt förslag, nu skulle Danmarks Radio och TV ta bort alla arabiska tv-kanaler samt förbjuda alla programmen som hade med islam att göra.
Pia Kjärsgaard inser att det inte blir lätt, för folk kan ju gå in och titta på Internet, men hon tror inte att man kommer sitta framför datorn på samma sätt, som när invandrare sitter framför tv:n hela dagen.
Nu kan man ju undra om statsministern Lars Lökke Rasmussen fortfarande tycker att Pia Kjärsgaard och dansk folkeparti är städade och legitime nog till att få en plats i regeringen.
Samtidigt får man ju hoppas detta förslag också kommer sågas av regeringen.
Annars är Danmark långt ute när det gäller demokratin, yttrandefriheten, samt ett fritt Danmark.
Politiken BT Ektra Bladet DK
söndag 31 oktober 2010
Fyraåriga Juliet Breitman ställdes inför en domstol
Hur ofta ser man inte barn på tre, fyra år cykla på trottoaren medan föräldrarna går vid sidan av eller bakom barnet och kör barnet på någon och händer det en olycka, är det föräldrarna som får ta ansvaret inte barnet.
Den Fyraåriga flickan Juliet Breitman hade otur när hon cyklade på trottoaren på Manhattan i New York och kom till att köra på den 87 åriga Claire Menagh så hon ramlade och bröt höften. Eftersom hon dog tre månader senare av andra orsaker, är det nu familjen som nu har drivit saken vidare till en rättinstans i New York.
Domaren Paul Wooten i den amerikanska domstolen menar att fyraåriga Juliet Breitman är full ansvarlig för olyckan och en förnuftig fyraåring borde kunna inse vilken fara man utsätter andrar för, när man cyklar på trottoaren.
Mamman som gick bakom flickan när det hände frikändes.
För även om föräldrarna är närvarande ger det inte en förnuftig fyraåringa rätt till att utsätta andrar för fara, som till exempel att springa rakt ut på en trafikerat gate utan att först se sig omkring, skriver domaren i sin motivering.
Vad Juliet Breitman kommer att dömas till meddelar historien ingenting om.
Men ett ting står fast, nu vet föräldrar med små barn i Manhattan att de inte ska låta deras barn cykla på trottoaren för händer det en olycka kan barnet dras inför en domstol och ställs till ansvar för olyckan.
Att man ställa fyraåringen inför en domstol och döma henne som ansvarlig för olyckan, är efter min mening att gå för långt.
Nu är det ju USA, där allt kan hända och åldern spelar tydligen ingen roll.
Ekstra Bladet DK
Den Fyraåriga flickan Juliet Breitman hade otur när hon cyklade på trottoaren på Manhattan i New York och kom till att köra på den 87 åriga Claire Menagh så hon ramlade och bröt höften. Eftersom hon dog tre månader senare av andra orsaker, är det nu familjen som nu har drivit saken vidare till en rättinstans i New York.
Domaren Paul Wooten i den amerikanska domstolen menar att fyraåriga Juliet Breitman är full ansvarlig för olyckan och en förnuftig fyraåring borde kunna inse vilken fara man utsätter andrar för, när man cyklar på trottoaren.
Mamman som gick bakom flickan när det hände frikändes.
För även om föräldrarna är närvarande ger det inte en förnuftig fyraåringa rätt till att utsätta andrar för fara, som till exempel att springa rakt ut på en trafikerat gate utan att först se sig omkring, skriver domaren i sin motivering.
Vad Juliet Breitman kommer att dömas till meddelar historien ingenting om.
Men ett ting står fast, nu vet föräldrar med små barn i Manhattan att de inte ska låta deras barn cykla på trottoaren för händer det en olycka kan barnet dras inför en domstol och ställs till ansvar för olyckan.
Att man ställa fyraåringen inför en domstol och döma henne som ansvarlig för olyckan, är efter min mening att gå för långt.
Nu är det ju USA, där allt kan hända och åldern spelar tydligen ingen roll.
Ekstra Bladet DK
tisdag 26 oktober 2010
En ny laserman på gång i Malmö
Malmö har blivit rädslornas stad. Många av invånarna vågar inte gå ut efter mörkret inbrott och att gå ensam kan vara livsfarligt. Speciellt för invandrare för det är dem som är måltavla, för dessa beskjutningar.
Under de sista par veckorna har man läst om hur invandrare har blivit skjuten när dem stod ensamma och väntade på bussen på kväller och nätter.
Någon beskrivning av förövaren har inte kunnat ges eftersom han gömmer sig bakom buskar och träden.
Ingen går säkre längre för i helgen besköts även barnfamiljer i sina egna hem.
I helgen höll man en demonstration i Malmö mot skjutningarna. Bara några timmar senare sköt en man mot en barberare/skrädderiaffär. Ägaren Naser Yazdanpanah som hade varit med på demonstrationen och hade vänt tillbaka till affären för att jobba vidare, satte efter förövaren och fick en dansk skalle på köpet.
Polisen hoppas nu på att det DNA som man tog från ägaren, kan leda till en identifiering av förövaren. För den beskrivning som skräddaren kunna ge av skytten räckte tyvärr inte till man kunde göra en fantombild av mannen.
Det är kanske tur för skytten, för nu är det inte bara poliser som jagar mannen, nu har även tidigare gängmedlemmar givet sig in i jakten på skytten och dem har ju för vana att inte ställa frågor innan dem ger sig på personen.
Så man får ju hoppas att polisen hittar honom först.
Att polisen drar sammanlikningar mellan lasermannen från 1992 och dagens skottlossningar är kanske förståligt, för lasermannen hade också invandrar som måltavla och på den tiden hade ny demokrati just kommit in i riksdagen och ansågs som ett främlingsfientligt parti.
Idag har vi sverigedemokraterna i riksdagen.
Vad man kanske blev lite förvånat över var att sverigedemokraterna i Malmö har utlöst en dusör på 25 000 kronor till den som kan komma med avgörande information och som kan leda till att polisen kan fånga skytten.
Så trots att dem är ett främlingsfientligt parti är det ju glädjande att de fördömer dessa skottlossningar mot invandrarna.
Under det sista året har Malmö haft 50 skjutningar.
Allt för många efter min mening.
Just nu står polisen med 19 oförklarliga fall av skjutningar där en har avlidit och åtta har skadats.
Nu har man satt in ett 100 tals poliser för att lösa detta fall som har fått första prioritering överallt, så nu kan man ju bara hoppas att de lyckas fånga förövaren innan att flera invandrar blir skadat eller i värsta fall får sätta livet till.
För det ju fullständigt riktigt det som skräddaren och barberaren Naser Yazdanpanah hade skrivit på plakaten vid demonstrationen.
”Jorden är endast ett land och mänskligheten dess medborgare”.
´DN Expressen Aftonbladet SvD Sydsvenskan
Under de sista par veckorna har man läst om hur invandrare har blivit skjuten när dem stod ensamma och väntade på bussen på kväller och nätter.
Någon beskrivning av förövaren har inte kunnat ges eftersom han gömmer sig bakom buskar och träden.
Ingen går säkre längre för i helgen besköts även barnfamiljer i sina egna hem.
I helgen höll man en demonstration i Malmö mot skjutningarna. Bara några timmar senare sköt en man mot en barberare/skrädderiaffär. Ägaren Naser Yazdanpanah som hade varit med på demonstrationen och hade vänt tillbaka till affären för att jobba vidare, satte efter förövaren och fick en dansk skalle på köpet.
Polisen hoppas nu på att det DNA som man tog från ägaren, kan leda till en identifiering av förövaren. För den beskrivning som skräddaren kunna ge av skytten räckte tyvärr inte till man kunde göra en fantombild av mannen.
Det är kanske tur för skytten, för nu är det inte bara poliser som jagar mannen, nu har även tidigare gängmedlemmar givet sig in i jakten på skytten och dem har ju för vana att inte ställa frågor innan dem ger sig på personen.
Så man får ju hoppas att polisen hittar honom först.
Att polisen drar sammanlikningar mellan lasermannen från 1992 och dagens skottlossningar är kanske förståligt, för lasermannen hade också invandrar som måltavla och på den tiden hade ny demokrati just kommit in i riksdagen och ansågs som ett främlingsfientligt parti.
Idag har vi sverigedemokraterna i riksdagen.
Vad man kanske blev lite förvånat över var att sverigedemokraterna i Malmö har utlöst en dusör på 25 000 kronor till den som kan komma med avgörande information och som kan leda till att polisen kan fånga skytten.
Så trots att dem är ett främlingsfientligt parti är det ju glädjande att de fördömer dessa skottlossningar mot invandrarna.
Under det sista året har Malmö haft 50 skjutningar.
Allt för många efter min mening.
Just nu står polisen med 19 oförklarliga fall av skjutningar där en har avlidit och åtta har skadats.
Nu har man satt in ett 100 tals poliser för att lösa detta fall som har fått första prioritering överallt, så nu kan man ju bara hoppas att de lyckas fånga förövaren innan att flera invandrar blir skadat eller i värsta fall får sätta livet till.
För det ju fullständigt riktigt det som skräddaren och barberaren Naser Yazdanpanah hade skrivit på plakaten vid demonstrationen.
”Jorden är endast ett land och mänskligheten dess medborgare”.
´DN Expressen Aftonbladet SvD Sydsvenskan
måndag 25 oktober 2010
Barndomens dröm, förvandlades till en mardröm
Historien och namn är uppdiktad
Jane Johnssons hade nått sina drömmars mål, men frågan som återstod var om hennes högsta önskan nu skulle gå i uppfyllelse.
Lisa både glädje sig och var nervös. Hennes syskon hade efter många års försök, lyckas övertala deras föräldrar till att träffa Jane.
För tio år sedan hade hon lämnat föräldrahemmet mot sina föräldrars vilja för att följa sin dröm. Men de sista sju åren hade de nekat till hennes existens.
Om hon hade lyssnat på sina föräldrar den gången för tio år sedan, hade hon aldrig hamnat i denna situation, hon hade med stor sannolikhet jobbat i deras hotell eller puben, liksom hennes syskon. Som idag hade tagit över verksamheten.
Och med den erfarenheten hon bar på idag, hade det kanske varit mycket bättre.
Men så hade hon ju inte träffat Paul, som hon numera var gift med och fått sonen David som just hade fyllt ett år.
Jane packade ner de sista kläder och gick in och tittade till David som fortfarande sov. Hon gick in i vardagsrummet med en kopp kaffe.
Imorgon vid denna tid, skulle hon förhoppningsvis få träffa sina föräldrar, om de inte hade ändrat sig, men så var det inte första gången det hände.
Barndomens dröm
Jane var född och uppvuxen Granard i den östliga delen av grevlandskapet Longford i Irland.
De bodde i den lägenheten som hörde till hotellet som hennes föräldrar ägde. Puben hade de köpt när det äldre äktaparet
bestämde sig för att flytta till Dublin och bo hos deras dotter.
Under hela hennes barndom hade hon, sin äldre bror och syster fått hjälpa till i hotellet med städning och i köket och hon hatade det, värst var det under sommaren när det var fyllt med gäster hela tiden.
På vintern var det mera lugnt och här fick man mera tid till att leka med de andra barnen i byn.
För hennes föräldrar var det en självklarhet att hon, Peter och Marian skulle ta över verksamheten när de inte orkade längre.
Men Jane hade andra idéer och drömmer. Hon ville ut och rese, se världen, testa något annat än bara uppvakta andra människor.
Men både Peter och Marian åkte till London för att utbilda sig inom hotell och kök och under ett sommarlov hade Peter sin kompis Mikael Lyndon med hem. Han var modefotograf och hade eget fotostudio i London.
Blir en världskänd fotomodell
Hon älskade att posera framför hans kamera och han sa att hon hade en fotomodells drömkropp samt talang, så hon kunde utan problem bli en världskänt fotomodell som reste hela världen runt samt bli miljonär. Så när sommaren var över visste hon precis vad hon skulle bli.
Men hennes föräldrar var av en annan mening och menade att det bara var oanständiga flickor som blev fotomodeller.
Under det gångna året fortsatte hon och Mikael att träffas, trots föräldrarnas ihärdiga försök på att hålla henne borta från Mikael.
Jane var övertycket om hon hade mött mannen i sitt liv, så när hon slutade skolan, fanns ingen tvekan, när Mikael frågade om hon ville flytta till London och bli fotomodell.
Eftersom hon bara var sexton år, fixade han ett rum åt henne hos sina föräldrar, vilket lugnade Janes föräldrar lite och så fanns ju både Peter och Marian ju där till att hålla ett öga på henne.
Jane lärde snabbt att posera på ett professionellt sätt och det tog inte lång tid innan hon var efterfrågat av de stora modeagenturer, Mikael blev hennes manager och bestämde vilka hon skulle jobba för.
Nu blev det till långa arbetsdagar, massor av fester och resor världen över, livet lekte och hon älskade det glamourösa livet. Hon hade uppnått sitt mål, hon hade blivit en världskänd fotomodell.
Brytningen med föräldrarna
Så kom den dagen då hon skulle åka hem till sin broder Peters bröllop. Hon glädje sig till att se sina föräldrar igen, för hon hade inte träffat dem på nästan två år.
Men återseendet blev inte som hon hade tänkt sig, föräldrarna tyckte hon såg för tunn ut och att hon var oanständigt klädd, hennes klädning var för urringat och hon borde tänka mer på sitt ry.
Bråket var igång och hade Marian inte kommit in och stoppat det, hade Jane åkt tillbaka till London på direkten.
Nästa dag var läget spänt mellan Jane och hennes föräldrar, dem pratade knappt med varandra. Under bröllopsfesten håll dem god min till elakt spel och man kunde med lätthet kalla det för lugnet för stormen.
Dagen därpå lämnade Jane hemmet efter ett nytt bråk. Den enda gången hon åkte tillbaka var till Marians bröllop, här behandlade föräldrarna henne som en främling och sedan dess hade hon trots flera försök inte sett sina föräldrar.
Fastnade i drogernas värld
Men som tur var hade hon ett fantastiskt förhållande till Peter och Marian och deras familj och det var också dem som tillsammans med Paul, som hjälpt henne tillbaka till livet, när hon totalt mistade fotfäste med sin livsföring.
De långa arbetspass, de många resor och festerna började så smått att ta ut sin rätt, Jane kände sig allt oftare väldig trött och hängig, av Mikael fick hon det som han kallade för vitamintillskott, det hjälpte plötsligt kände hon sig pigg och orkade med hur mycket som helst.
På festerna var det vanligt med droger, intill nu hade hon hållit sig långt borta från dem, men en kväll bestämde hon sig för att testa det, det lugnet som hon kände spridde sig i hela kroppen kunde inte beskrivas, hon var fast.
En brysk uppvakning
Sen hände olyckan, som skulle komma att förändrar hennes liv.
Efter en fest bestämde hon sig för att gå hem eftersom hon bodde i närheten, hon ramlade och när hon försökte resa sig gick det inte.
En polispatrull kom förbi och stannade, och fråga vad som hade hänt, sen ringde de efter en ambulans.
På sjukhuset konstaterade man hon hade ett lårbensbrott och ett brott på högra foten. Hon ringer Mikael för att berätta det, han blev vansinnig, hon hade ju en viktig fotografering nästa vecka, men lovade att besöka henne nästa dag, han kom aldrig.
Vistelsen på sjukhuset blev en brysk uppvakning för Jane, det som hon trodde var vitamintillskott var en drog, samtidigt som hon fick veta att hon var kraftigt undernärd. Det blev en lång väg tillbaka, men vid sin sida hade hon sina syskon och Paul, som var den polis som ringde efter ambulansen.
Varje dag besökte han henne och långsamt växte inte bara ett förtroende förhållande upp men också kärleken. Så när Jane blev utskriven från sjukhuset, flyttade hon direkt hem till Paul.
Paul sökte förflyttning till Penzance och fick jobbet.
Efter ett år gifte de sig och året därpå fick de fick sonen David.
Båda till bröllopet och till dopet hade hon inviterat sina föräldrar, trots dem hade tackat ja dök de aldrig upp, annat hade kommit emellan.
Janes högsta önskan går i uppfyllelse
Under hela resen till sitt barndomshem var Jane nervös och spänt, skulle hennes högsta önskan om att få träffa sina föräldrar, skulle hon få en chans för att förklara och kanske bli förlåten bli verklighet. Hon hoppades på det.
När de anlände till hemmet, stod bara två stycken utanför för att ta emot dem, hennes föräldrar. Jane hade den största lust till att bara springa och hoppa upp i deras famn, men lugnade sig. Det blev ett tårarfyllt återseende, för sju år av envishet var trots allt en lång tid.
På kvällen när de sitter i vardagsrummet, börja Jane att berätta om sitt liv för föräldrarna, nu fick det ju bära eller brista. Hon är så djupt inne i sin berättelse att hon inte märker att Paul och de andra lämnar rummet och låter dem vara ensamma. När hon är färdig, titta hon på sina föräldrar, hon ser att deras känslor är i uppror och det blir en nervös väntan, slutligen får hon höra dessa ord, vi förlåta dig. Jane var överlycklig.
Bäst av allt var att dem inte bara tyckte om Paul men de menade också han var rätt man för henne och så älskade de charmtrollen David.
Innan de åkte hem bestämdes det att hela Pauls familj skulle komma att fira jul hos dem, det var dags att sammanföra båda familjerna.
En efterfrågat förläsare
När David började på daghemmet, bestämde Jane sig för att bli förläsare, att varna unga flickor om de faror som finns med att bli fotomodell och mannekäng, att det långt ifrån är en dans på rosor.
Hon blev snabbt en lika efterfrågade förläsare som när hon var fotomodell, det var inte lika glamouröst, det liv med allt vad det innebar hade hon lagt bakom sig.
Jane Johnssons hade nått sina drömmars mål, men frågan som återstod var om hennes högsta önskan nu skulle gå i uppfyllelse.
Lisa både glädje sig och var nervös. Hennes syskon hade efter många års försök, lyckas övertala deras föräldrar till att träffa Jane.
För tio år sedan hade hon lämnat föräldrahemmet mot sina föräldrars vilja för att följa sin dröm. Men de sista sju åren hade de nekat till hennes existens.
Om hon hade lyssnat på sina föräldrar den gången för tio år sedan, hade hon aldrig hamnat i denna situation, hon hade med stor sannolikhet jobbat i deras hotell eller puben, liksom hennes syskon. Som idag hade tagit över verksamheten.
Och med den erfarenheten hon bar på idag, hade det kanske varit mycket bättre.
Men så hade hon ju inte träffat Paul, som hon numera var gift med och fått sonen David som just hade fyllt ett år.
Jane packade ner de sista kläder och gick in och tittade till David som fortfarande sov. Hon gick in i vardagsrummet med en kopp kaffe.
Imorgon vid denna tid, skulle hon förhoppningsvis få träffa sina föräldrar, om de inte hade ändrat sig, men så var det inte första gången det hände.
Barndomens dröm
Jane var född och uppvuxen Granard i den östliga delen av grevlandskapet Longford i Irland.
De bodde i den lägenheten som hörde till hotellet som hennes föräldrar ägde. Puben hade de köpt när det äldre äktaparet
bestämde sig för att flytta till Dublin och bo hos deras dotter.
Under hela hennes barndom hade hon, sin äldre bror och syster fått hjälpa till i hotellet med städning och i köket och hon hatade det, värst var det under sommaren när det var fyllt med gäster hela tiden.
På vintern var det mera lugnt och här fick man mera tid till att leka med de andra barnen i byn.
För hennes föräldrar var det en självklarhet att hon, Peter och Marian skulle ta över verksamheten när de inte orkade längre.
Men Jane hade andra idéer och drömmer. Hon ville ut och rese, se världen, testa något annat än bara uppvakta andra människor.
Men både Peter och Marian åkte till London för att utbilda sig inom hotell och kök och under ett sommarlov hade Peter sin kompis Mikael Lyndon med hem. Han var modefotograf och hade eget fotostudio i London.
Blir en världskänd fotomodell
Hon älskade att posera framför hans kamera och han sa att hon hade en fotomodells drömkropp samt talang, så hon kunde utan problem bli en världskänt fotomodell som reste hela världen runt samt bli miljonär. Så när sommaren var över visste hon precis vad hon skulle bli.
Men hennes föräldrar var av en annan mening och menade att det bara var oanständiga flickor som blev fotomodeller.
Under det gångna året fortsatte hon och Mikael att träffas, trots föräldrarnas ihärdiga försök på att hålla henne borta från Mikael.
Jane var övertycket om hon hade mött mannen i sitt liv, så när hon slutade skolan, fanns ingen tvekan, när Mikael frågade om hon ville flytta till London och bli fotomodell.
Eftersom hon bara var sexton år, fixade han ett rum åt henne hos sina föräldrar, vilket lugnade Janes föräldrar lite och så fanns ju både Peter och Marian ju där till att hålla ett öga på henne.
Jane lärde snabbt att posera på ett professionellt sätt och det tog inte lång tid innan hon var efterfrågat av de stora modeagenturer, Mikael blev hennes manager och bestämde vilka hon skulle jobba för.
Nu blev det till långa arbetsdagar, massor av fester och resor världen över, livet lekte och hon älskade det glamourösa livet. Hon hade uppnått sitt mål, hon hade blivit en världskänd fotomodell.
Brytningen med föräldrarna
Så kom den dagen då hon skulle åka hem till sin broder Peters bröllop. Hon glädje sig till att se sina föräldrar igen, för hon hade inte träffat dem på nästan två år.
Men återseendet blev inte som hon hade tänkt sig, föräldrarna tyckte hon såg för tunn ut och att hon var oanständigt klädd, hennes klädning var för urringat och hon borde tänka mer på sitt ry.
Bråket var igång och hade Marian inte kommit in och stoppat det, hade Jane åkt tillbaka till London på direkten.
Nästa dag var läget spänt mellan Jane och hennes föräldrar, dem pratade knappt med varandra. Under bröllopsfesten håll dem god min till elakt spel och man kunde med lätthet kalla det för lugnet för stormen.
Dagen därpå lämnade Jane hemmet efter ett nytt bråk. Den enda gången hon åkte tillbaka var till Marians bröllop, här behandlade föräldrarna henne som en främling och sedan dess hade hon trots flera försök inte sett sina föräldrar.
Fastnade i drogernas värld
Men som tur var hade hon ett fantastiskt förhållande till Peter och Marian och deras familj och det var också dem som tillsammans med Paul, som hjälpt henne tillbaka till livet, när hon totalt mistade fotfäste med sin livsföring.
De långa arbetspass, de många resor och festerna började så smått att ta ut sin rätt, Jane kände sig allt oftare väldig trött och hängig, av Mikael fick hon det som han kallade för vitamintillskott, det hjälpte plötsligt kände hon sig pigg och orkade med hur mycket som helst.
På festerna var det vanligt med droger, intill nu hade hon hållit sig långt borta från dem, men en kväll bestämde hon sig för att testa det, det lugnet som hon kände spridde sig i hela kroppen kunde inte beskrivas, hon var fast.
En brysk uppvakning
Sen hände olyckan, som skulle komma att förändrar hennes liv.
Efter en fest bestämde hon sig för att gå hem eftersom hon bodde i närheten, hon ramlade och när hon försökte resa sig gick det inte.
En polispatrull kom förbi och stannade, och fråga vad som hade hänt, sen ringde de efter en ambulans.
På sjukhuset konstaterade man hon hade ett lårbensbrott och ett brott på högra foten. Hon ringer Mikael för att berätta det, han blev vansinnig, hon hade ju en viktig fotografering nästa vecka, men lovade att besöka henne nästa dag, han kom aldrig.
Vistelsen på sjukhuset blev en brysk uppvakning för Jane, det som hon trodde var vitamintillskott var en drog, samtidigt som hon fick veta att hon var kraftigt undernärd. Det blev en lång väg tillbaka, men vid sin sida hade hon sina syskon och Paul, som var den polis som ringde efter ambulansen.
Varje dag besökte han henne och långsamt växte inte bara ett förtroende förhållande upp men också kärleken. Så när Jane blev utskriven från sjukhuset, flyttade hon direkt hem till Paul.
Paul sökte förflyttning till Penzance och fick jobbet.
Efter ett år gifte de sig och året därpå fick de fick sonen David.
Båda till bröllopet och till dopet hade hon inviterat sina föräldrar, trots dem hade tackat ja dök de aldrig upp, annat hade kommit emellan.
Janes högsta önskan går i uppfyllelse
Under hela resen till sitt barndomshem var Jane nervös och spänt, skulle hennes högsta önskan om att få träffa sina föräldrar, skulle hon få en chans för att förklara och kanske bli förlåten bli verklighet. Hon hoppades på det.
När de anlände till hemmet, stod bara två stycken utanför för att ta emot dem, hennes föräldrar. Jane hade den största lust till att bara springa och hoppa upp i deras famn, men lugnade sig. Det blev ett tårarfyllt återseende, för sju år av envishet var trots allt en lång tid.
På kvällen när de sitter i vardagsrummet, börja Jane att berätta om sitt liv för föräldrarna, nu fick det ju bära eller brista. Hon är så djupt inne i sin berättelse att hon inte märker att Paul och de andra lämnar rummet och låter dem vara ensamma. När hon är färdig, titta hon på sina föräldrar, hon ser att deras känslor är i uppror och det blir en nervös väntan, slutligen får hon höra dessa ord, vi förlåta dig. Jane var överlycklig.
Bäst av allt var att dem inte bara tyckte om Paul men de menade också han var rätt man för henne och så älskade de charmtrollen David.
Innan de åkte hem bestämdes det att hela Pauls familj skulle komma att fira jul hos dem, det var dags att sammanföra båda familjerna.
En efterfrågat förläsare
När David började på daghemmet, bestämde Jane sig för att bli förläsare, att varna unga flickor om de faror som finns med att bli fotomodell och mannekäng, att det långt ifrån är en dans på rosor.
Hon blev snabbt en lika efterfrågade förläsare som när hon var fotomodell, det var inte lika glamouröst, det liv med allt vad det innebar hade hon lagt bakom sig.
Sverigedemokraterna hotar den svenska demokratin
Valet är över och denne gång fanns det två segrare alliansen och sverigedemokraterna.
För trots båda de rödgrönas och alliansens ihärdiga kamp på att utesluta det främlingsfientlig parti sverigedemokraterna från att komma in i riksdagen misslyckas de totalt med detta.
Sverigedemokraterna tågade in i riksdagen med 20 mandaten och tar därmed på sig en vågmästarroll i regeringen.
Under valperioden är det ju mycket vanligt att partierna tar hjälp av sina gamla partivänner till at framföra deras vallöften, någon sådana hade sverigedemokraterna tydligen inte.
Att deras syskonparti dansk folkeparti i Danmark tyckte synd om dem och menade de verkligen behövde hjälp i deras valkampanj stod helt klart när ledaren från danskt folkeparti Pia Kjärsgaard bestämde sig för att komma till Sverige och bege sig in i den svenska valkampen.
Samtidigt må hon ha fått någon form att spatt när hon förslog att den internationella gemenskapen skulle skicka över observatörer till att övervaka det svenska valet för att vara säker på det gick rättvist till.
Kära Pia Kjärsgaard, detta är Sverige inte USA.
Att dansk folkeparti är främlingsfientlig vet man och därför blev man väl heller inte så förundrat, när Pia Kjärsgaard för nyligen forslog att paragraffen hets mot folkgrupp skulle bort, speciellt i debatterna, eftersom den efter hennes mening var hämmande för båda tryck och yttringsfriheten.
Men här mötte hon på stort motstånd från den danske befolkningen, som absolut inte ville man avskaffa denna paragraff.
Sedan dansk folkeparti kom in i den danske riksdagen 1998 med tretton mandaten har dem vid varje val ökat och idag har de 25 mandaten i riksdagen och är ett stödparti till den ledande regering, vänster och konservativa folkepartiet, som de inledde ett samarbetat med i 2001.
Deras mål är ju självklart få en plats i regeringen, vilket dem har misslyckas med, eftersom de andra partierna i den danske regeringen menar de inte är städad nog.
Vilket dem har fullständig rätt i.
Vad många av partierna därför säkert blev förundrat över var när statsministern Lars Lökke Rasmussen, tyckte att nu var dansk folkeparti efter så många år i riksdagen, legitime nog till att få en plats i regeringen.
Men här stötte han på motstånd från de andrar partierna i regeringen, som inte var eniga med statsministern och menade Pia Kjärsgaard på något sätt hade hotat honom.
Det visade sig ju också Pia Kjärsgaard hade krävt att få en plats i regeringen efter nästa val, annars började de att samarbete med socialdemokraterna istället.
Så om socialdemokraterna och socialistisk folkepartiet vinner valet 2011 kommer de att göra allt för att inleda ett samarbete med dem istället.
Nu har dem också ändrat taktik och blivit dubbelmoralisk. Dansk folkeparti har alltid varit emot EU, men plötsligt stämmer de ja till allt som har med EU att göra.
En invandrare som hade fått ett utvisningsbeslut efter avslutat utbildning och som ledde till beslutet blev tagit upp i regeringen, stämde det dansk folkepartiet ja till att personen skulle få uppehåll i Danmark.
Ja vad gör man inte för att få en plats i regeringen efter min mening är det ett spel för gallerierna.
Men något som just nu har spiltratt regeringen är det danske folkeparti sista utspel efter terrorattacken i Köpenhamn.
Nu vill dem nämligen ha man ska sätta upp övervakningskamera i de centrala delarna av Köpenhamn för att stoppa terrorn.
Ett förslag som dem kommer ta upp till den nästa finansdebatten.
Visst har Danmark utsatts för terrorhot, men om detta förslag klubbas igenom kan man säga att den personliga integriteten som man vill värna om tillsammans med ett fritt Danmark försvinner.
Ja! dansk folkeparti är ju bra på att störa dagsordningen med deras olika förslag, som ibland inte har med debatten att göra.
Men nu kan man väl säga att regeringen har blivit förberett på vad som komma skall till nästa finansdebatt.
Under valets gång i Sverige varnade flera danska partier Sverige om Sverigedemokraterna samt att de inte fick vara så eftergivna som de danske partierna hade varit överför dansk folkeparti, om de kom in i riksdagen.
För ger man dem en tumme, tar de hela handen.
Nu kom sverigedemokraterna in i riksdagen och att de kan bete sig som barnungar fick man bevis på, under riksdagens öppnande och den traditionella gudstjänsten.
För när biskop Eva Brunne började prata om människors lika värde kom hon till att kränka sverigedemokraterna så mycket att de stormade ut av kyrkan som en hel armé.
Man kan ju säga att dem redan från start visade sitt sanna jag.
Nu hamnade alliansen i den sits att de skall regera som en
minoritetsregering, vilket betyder att de skall till att samarbeta med de andra partierna.
Redan vid valet av talman, ställde sverigedemokraterna sig på alliansens sida.
Så nu får alliansen verkligen passa på att sverigedemokraterna inte tar över och hotar den svenske demokratin, för det är just vad dansk folkeparti har gjort i Danmark.
Man kan tycke att spärrgränsen på fyra procent är ganska liten för att komma in i riksdagen, men i detta fall var den för hög.
För trots båda de rödgrönas och alliansens ihärdiga kamp på att utesluta det främlingsfientlig parti sverigedemokraterna från att komma in i riksdagen misslyckas de totalt med detta.
Sverigedemokraterna tågade in i riksdagen med 20 mandaten och tar därmed på sig en vågmästarroll i regeringen.
Under valperioden är det ju mycket vanligt att partierna tar hjälp av sina gamla partivänner till at framföra deras vallöften, någon sådana hade sverigedemokraterna tydligen inte.
Att deras syskonparti dansk folkeparti i Danmark tyckte synd om dem och menade de verkligen behövde hjälp i deras valkampanj stod helt klart när ledaren från danskt folkeparti Pia Kjärsgaard bestämde sig för att komma till Sverige och bege sig in i den svenska valkampen.
Samtidigt må hon ha fått någon form att spatt när hon förslog att den internationella gemenskapen skulle skicka över observatörer till att övervaka det svenska valet för att vara säker på det gick rättvist till.
Kära Pia Kjärsgaard, detta är Sverige inte USA.
Att dansk folkeparti är främlingsfientlig vet man och därför blev man väl heller inte så förundrat, när Pia Kjärsgaard för nyligen forslog att paragraffen hets mot folkgrupp skulle bort, speciellt i debatterna, eftersom den efter hennes mening var hämmande för båda tryck och yttringsfriheten.
Men här mötte hon på stort motstånd från den danske befolkningen, som absolut inte ville man avskaffa denna paragraff.
Sedan dansk folkeparti kom in i den danske riksdagen 1998 med tretton mandaten har dem vid varje val ökat och idag har de 25 mandaten i riksdagen och är ett stödparti till den ledande regering, vänster och konservativa folkepartiet, som de inledde ett samarbetat med i 2001.
Deras mål är ju självklart få en plats i regeringen, vilket dem har misslyckas med, eftersom de andra partierna i den danske regeringen menar de inte är städad nog.
Vilket dem har fullständig rätt i.
Vad många av partierna därför säkert blev förundrat över var när statsministern Lars Lökke Rasmussen, tyckte att nu var dansk folkeparti efter så många år i riksdagen, legitime nog till att få en plats i regeringen.
Men här stötte han på motstånd från de andrar partierna i regeringen, som inte var eniga med statsministern och menade Pia Kjärsgaard på något sätt hade hotat honom.
Det visade sig ju också Pia Kjärsgaard hade krävt att få en plats i regeringen efter nästa val, annars började de att samarbete med socialdemokraterna istället.
Så om socialdemokraterna och socialistisk folkepartiet vinner valet 2011 kommer de att göra allt för att inleda ett samarbete med dem istället.
Nu har dem också ändrat taktik och blivit dubbelmoralisk. Dansk folkeparti har alltid varit emot EU, men plötsligt stämmer de ja till allt som har med EU att göra.
En invandrare som hade fått ett utvisningsbeslut efter avslutat utbildning och som ledde till beslutet blev tagit upp i regeringen, stämde det dansk folkepartiet ja till att personen skulle få uppehåll i Danmark.
Ja vad gör man inte för att få en plats i regeringen efter min mening är det ett spel för gallerierna.
Men något som just nu har spiltratt regeringen är det danske folkeparti sista utspel efter terrorattacken i Köpenhamn.
Nu vill dem nämligen ha man ska sätta upp övervakningskamera i de centrala delarna av Köpenhamn för att stoppa terrorn.
Ett förslag som dem kommer ta upp till den nästa finansdebatten.
Visst har Danmark utsatts för terrorhot, men om detta förslag klubbas igenom kan man säga att den personliga integriteten som man vill värna om tillsammans med ett fritt Danmark försvinner.
Ja! dansk folkeparti är ju bra på att störa dagsordningen med deras olika förslag, som ibland inte har med debatten att göra.
Men nu kan man väl säga att regeringen har blivit förberett på vad som komma skall till nästa finansdebatt.
Under valets gång i Sverige varnade flera danska partier Sverige om Sverigedemokraterna samt att de inte fick vara så eftergivna som de danske partierna hade varit överför dansk folkeparti, om de kom in i riksdagen.
För ger man dem en tumme, tar de hela handen.
Nu kom sverigedemokraterna in i riksdagen och att de kan bete sig som barnungar fick man bevis på, under riksdagens öppnande och den traditionella gudstjänsten.
För när biskop Eva Brunne började prata om människors lika värde kom hon till att kränka sverigedemokraterna så mycket att de stormade ut av kyrkan som en hel armé.
Man kan ju säga att dem redan från start visade sitt sanna jag.
Nu hamnade alliansen i den sits att de skall regera som en
minoritetsregering, vilket betyder att de skall till att samarbeta med de andra partierna.
Redan vid valet av talman, ställde sverigedemokraterna sig på alliansens sida.
Så nu får alliansen verkligen passa på att sverigedemokraterna inte tar över och hotar den svenske demokratin, för det är just vad dansk folkeparti har gjort i Danmark.
Man kan tycke att spärrgränsen på fyra procent är ganska liten för att komma in i riksdagen, men i detta fall var den för hög.
lördag 23 oktober 2010
Övergreppen på irakiska fångar var okej för USA:s del
Nu har Wikileaks publicerat cirka 400 000 nya
hemligstämplade dokumenten från åren 2004 till 2009 som visar hur den amerikanska militären har torterat, våldtagit och misshandlat hjälplösa irakiska fångar. Hur man har använt de civila som bombröjare, plus flera fall av övergrep mot barn.
Att detta kunde låt sig göra utan att det blev någon utredning är på grund av den fragmentariska order som USA utfärdade i juni 2004, där koalitionsstyrkorna fick order på att överhuvudtaget inte utreda någon form av överträdelse.
Dokumenten visar också att av de 109 000 som dödas var 60 procent av dem civila irakier.
Självklart fördömer USA:s utrikesminister Hillary Clinton att dessa uppgifter har läckt ut för det kan sätta de amerikanska soldater, de allierade samt de civilas liv på spel, men hon har ingen lust att komma in på detaljerna, när det gäller materialet.
Men varför fördömer hon inte vad man hade utsatt dessa fångar för i fängslarna, det var kanske helt okej för hennes del liksom det var för George Bush att utsätta fångarna för tortyr?
Man förstår ju att detta inte var det alla bästa tidpunkten för dessa uppgifter att läcka ut, nu när USA står inför ett delval.
Men nu är USA inte de enda som har hemligthållit och ljugit om sina uppgifter.
I dessa dokument visar det också att Danmark har ljugit överför riksdagen och regeringen när det gäller antalet fängslande av irakier.
I 2006 rapporterade försvarsministeriet att man hade fängslat 21 personer, men rätt antal var 95.
Trots danskarna visste om att irakiska polisen använt tortyr lämnade man över 62 personer till den irakiska polisen.
Om dessa uppgifter är riktiga, har de politiska beslutfattarna misskött sina moraliska förpliktelser, säger den före detta utrikesminister, socialdemokraten Mogens Lykketoft.
Det kan man ju bara hålla med honom i.
Efter min mening har hela detta krig byggts upp på en stor lögn från start till slut, så det är ju bra att sanningen äntligen kommer fram.
Och som Julian Assange ganske riktigt säger,nu har de döda som tidigare var anonyma, äntligen fått ett namn.
DN SvD Aftonbladet Expressen BT Ekstra Bladet Politiken, DK
hemligstämplade dokumenten från åren 2004 till 2009 som visar hur den amerikanska militären har torterat, våldtagit och misshandlat hjälplösa irakiska fångar. Hur man har använt de civila som bombröjare, plus flera fall av övergrep mot barn.
Att detta kunde låt sig göra utan att det blev någon utredning är på grund av den fragmentariska order som USA utfärdade i juni 2004, där koalitionsstyrkorna fick order på att överhuvudtaget inte utreda någon form av överträdelse.
Dokumenten visar också att av de 109 000 som dödas var 60 procent av dem civila irakier.
Självklart fördömer USA:s utrikesminister Hillary Clinton att dessa uppgifter har läckt ut för det kan sätta de amerikanska soldater, de allierade samt de civilas liv på spel, men hon har ingen lust att komma in på detaljerna, när det gäller materialet.
Men varför fördömer hon inte vad man hade utsatt dessa fångar för i fängslarna, det var kanske helt okej för hennes del liksom det var för George Bush att utsätta fångarna för tortyr?
Man förstår ju att detta inte var det alla bästa tidpunkten för dessa uppgifter att läcka ut, nu när USA står inför ett delval.
Men nu är USA inte de enda som har hemligthållit och ljugit om sina uppgifter.
I dessa dokument visar det också att Danmark har ljugit överför riksdagen och regeringen när det gäller antalet fängslande av irakier.
I 2006 rapporterade försvarsministeriet att man hade fängslat 21 personer, men rätt antal var 95.
Trots danskarna visste om att irakiska polisen använt tortyr lämnade man över 62 personer till den irakiska polisen.
Om dessa uppgifter är riktiga, har de politiska beslutfattarna misskött sina moraliska förpliktelser, säger den före detta utrikesminister, socialdemokraten Mogens Lykketoft.
Det kan man ju bara hålla med honom i.
Efter min mening har hela detta krig byggts upp på en stor lögn från start till slut, så det är ju bra att sanningen äntligen kommer fram.
Och som Julian Assange ganske riktigt säger,nu har de döda som tidigare var anonyma, äntligen fått ett namn.
DN SvD Aftonbladet Expressen BT Ekstra Bladet Politiken, DK
måndag 18 oktober 2010
Antonio vann kampen. Ett nytt liv tog sin början
Historien och alla namnen är uppdiktade.
Antonio Pollocks högsta önskan var att få deras tivoli på fötterna igen efter branden för tre år sedan, så familjen skulle slippa bo i ett läger med sexhundrade andra människor.
När Antonio Pollock vaknade denna morgon, kände han sig lyckligare än på länge.
Han stod upp och gick ut och satte sig i den slitna fåtöljen och lät solen värma hans kropp.
Detta var den bästa tiden på dagen, ingen skrikande ungar som sprang omkring, inte någon som gnällde, bara fåglarna som kvittrade.
Drömmen om en bättre framtid
Han kände något var på gång. Hans dröm om en bättre framtid med jobb och egen bolig skulle kanske gå i uppfyllelse, kanske skulle de många år av förföljelse, var man hade behandlat dem som de kom från en annan planet, samt känslan av att de inte existerade men levde som ett spöke, var kanske på väg att ta slut.
Antonio slöt ögonen och lät tankarna få fritt lejde.
Antonio Pollock var fött och växt upp i ett tivoli.
Under våren och sommaren hade han åkt land och rike runt med sina föräldrar och farföräldrar med deras tivoli och kände inte till någon annan livsstil.
Marcus tivoli var inte så stort, tre karuseller, en skjutbana, ett tält med lotter och tältet där hans mamma spådde om andra människors framtid.
Sen fanns den lilla scenen, här uppträdde hans pappa som var eldslukare och barnen med musik och dans på eftermiddagarna och kvällarna.
Hot och förföljelse
Men att åka runt med ett tivoli, var inte alltid liv och glada dagar, ibland kunde det också innebära faror för deras liv.
Som den gången när de anlände till Annpol i sydöstra polen, där innevånarna attackerade dem med sten och hotade dem med kniva så de fick fly för livet.
Det som han älskade mest som barn, var när de kom till ett nytt ställe och han fick åka med sin pappa in till staden och dansa medan pappan spelade på gitarren, det gav alltid en extra slant.
Detta sågs inte alltid med blida ögon från butiksägarna eller polisen, som kom och jagade dem bort och var de inte snabb nog, tog polisen fram deras batonger, började hota dem, vilket ofta hände under stor jubel från publiken.
Ofta kom polisen också till tivolin och arrestera några av männen och kvinnorna. De anklagades för att ha stulit mat från affären eller ägg och höns från gårdarna, men som oftast släpptes de efter en dag i fängslet.
I vissa affärer blev de även nekat att komma in och handla.
Samma sak var det när de återvände hem till deras lägenhet i utkanten av Lasis slumområdet i Rumänien.
I den gata där han bodde fanns en osynlig gräns som delade på romerna och rumänerna, gick man över den blev man överfallen av barnen. De vuxna stod bara och skrattade, och gjorde ingenting för att stoppa barnen.
Ett kärt barn har många namn
Han hade aldrig fattat vad som gjorde dem annorlunda än andra människor och än idag fattade han det heller inte.
Han hade hört historier om att romer stal, men att man bedömde alla romare till att vara tjuva var för honom oförstålig.
Han hade en gång frågat sin mamma varför det var så här, hon hade svarat att så hade det alltid varit och det kom aldrig att förändras, varken i hans eller hennes levnadstid.
Hon borde ju veta, hon var ju spåkvinna.
Nu var det ju inte så överallt de kom, i vissa städer tjänade de rätt så gott med pengar på deras uppträden, båda på gatan och i tivolin. Människorna behandlade dem som vanliga människor och inte som någon som kom från en annan planet.
Genom tiderna hade de blivit kallat för zigenare, tattare, gipsy, nomader och det resande folket, ja ett kärt barn hade många namn som hans mamma alltid sa.
En glad Nyhet
Nu hade lägret hade börjat vakna till liv, en ny dag hade tagit sin början och med hopp om den skulle bringa något gott med sig, gick Antonio in i husvagnen där han bodde tillsammans med Dana, deras två barn Elena, Christian, och deras föräldrar för att fixa frukosten.
Under frukosten ringde mobilen, glädjen i hans ansikte och i rösten gick inte att ta mista på. Familjen har fått ett erbjudande om ett jobb i ett annat tivoli. Hans många telefonsamtal till dem olika tivoli under vintern hade givet full pott.
Det utbröt ett vilt jubel, när Antonio berättade nyheten, alla hjälptes åt med att packa.
Nyheten hade spridd sig som en löpeld genom lägret och många kom och önskade dem lycka till.
Två dagar hade dem på sig att ta sig till Rumäniens huvudstad Bukarest.
En glädjande återseende
En bit utanför Bukarest väntade Tonis tivoli på dem som nu hade gått i ärv till fjärde generationen.
Antonios och Tonis familj kände varandra väl, så det blev en glädjande återseende och alla pratade i munnen på varandra.
Tonis tivoli hade blivit större så det fanns mycket nytt att titta på för Antonios familj. Antonio kunde inte låta bli att tänka på att Marcus tivoli kanske kunde ha varit lika stort om inte det hade bränt ner.
När de kom fram till Tonys stora husvagn, kände Antonio ett stick av avund, detta var något annat än deras gamla och slitna husvagn.
De överraskningar som nu Tony bjöd Antonios familj på skulle få dem till att tappa andan fullständigt.
Nu hade de ju inte träffas sedan den ödesdigra natten då Marcus tivoli hade bränt ner, så nu berättade Antonio för Tony och hans familj vad som hade hänt.
Deras livsvärk brand ner
Det var deras sista dag i Ustka i Polen, nästa dag skulle de bege sig vidare till Rumänien.
Under lördagen hade det varit en spänt stämning mellan invånarna och tivolifolket efter en av deras folk hade varit uppe och slåss med en av innevånarna i Ustka.
Så när de hade stängt och var färdig med att packa ville Antonios mamma att de skulle bege sig i väg på en gång, men alla var trötta och man blev eniga om att sova ett par timmar innan man åkte.
När man vaknade upp var det till ett brinnande inferno, fem av vagnarna stod i brand och trots alla försök på att släcka branden gick vagnarna inte att rädda, allt var borta.
Polisen kom, men de gjorde ingenting. Däremot anklagade polisen dem själva för att ha satt eld på vagnarna som en hämnd för att de hade varit upp och slåss med innevånarna och nu ville lägga skulden över på dem.
Polisen bad dem försvinna och aldrig vände tillbaka för så kunde det gå väldigt illa nästa gång.
Tonys familj satte tyst en lång stund, de visste att det lika väl kunde hade varit dem som hade blivit utsatt för detta.
En ny framtid i sikte
Till slut hittade Tony rösten och berättade för Antonios familj i vilka delar av tivolin han hade tänkt att de skulle jobba.
Sen kommer första överraskningen.
Eftersom Tonis tivoli hade växt så mycket och Tonys föräldrar började bli gamla och liksom inte orkade med längre, behövde Tony en partner så han ville höra om Antonio var intresserat, det med pengarna kunde de lösa, när säsongen var över.
Antonio behövde inte lång betänketid, ett sådant erbjudande tackade man inte nej till.
Tony hade ännu en överraskning.
De kunde köpa hans gamla husvagn, som han inte hade fått sålt än, den var lite större än deras, så det betydde ju mera utrymme för dem allesamman.
Men det tog inte slut än.
Tony och hans familj hade köpt hus och här fanns en liten trerums lägenhet ledigt, som de kunde de få hyra intill de hade hittat deras eget.
Antonios familj var helt stum och visste inte vad dem skulle säga, detta hade dem inte räknat med. Framtiden såg plötsligt ljus ut.
Glädjes tårar började rinna ner åt Antonios kinder, hans dröm om en bättre framtid hade äntligen gått i uppfyllelse.
Antonio Pollocks högsta önskan var att få deras tivoli på fötterna igen efter branden för tre år sedan, så familjen skulle slippa bo i ett läger med sexhundrade andra människor.
När Antonio Pollock vaknade denna morgon, kände han sig lyckligare än på länge.
Han stod upp och gick ut och satte sig i den slitna fåtöljen och lät solen värma hans kropp.
Detta var den bästa tiden på dagen, ingen skrikande ungar som sprang omkring, inte någon som gnällde, bara fåglarna som kvittrade.
Drömmen om en bättre framtid
Han kände något var på gång. Hans dröm om en bättre framtid med jobb och egen bolig skulle kanske gå i uppfyllelse, kanske skulle de många år av förföljelse, var man hade behandlat dem som de kom från en annan planet, samt känslan av att de inte existerade men levde som ett spöke, var kanske på väg att ta slut.
Antonio slöt ögonen och lät tankarna få fritt lejde.
Antonio Pollock var fött och växt upp i ett tivoli.
Under våren och sommaren hade han åkt land och rike runt med sina föräldrar och farföräldrar med deras tivoli och kände inte till någon annan livsstil.
Marcus tivoli var inte så stort, tre karuseller, en skjutbana, ett tält med lotter och tältet där hans mamma spådde om andra människors framtid.
Sen fanns den lilla scenen, här uppträdde hans pappa som var eldslukare och barnen med musik och dans på eftermiddagarna och kvällarna.
Hot och förföljelse
Men att åka runt med ett tivoli, var inte alltid liv och glada dagar, ibland kunde det också innebära faror för deras liv.
Som den gången när de anlände till Annpol i sydöstra polen, där innevånarna attackerade dem med sten och hotade dem med kniva så de fick fly för livet.
Det som han älskade mest som barn, var när de kom till ett nytt ställe och han fick åka med sin pappa in till staden och dansa medan pappan spelade på gitarren, det gav alltid en extra slant.
Detta sågs inte alltid med blida ögon från butiksägarna eller polisen, som kom och jagade dem bort och var de inte snabb nog, tog polisen fram deras batonger, började hota dem, vilket ofta hände under stor jubel från publiken.
Ofta kom polisen också till tivolin och arrestera några av männen och kvinnorna. De anklagades för att ha stulit mat från affären eller ägg och höns från gårdarna, men som oftast släpptes de efter en dag i fängslet.
I vissa affärer blev de även nekat att komma in och handla.
Samma sak var det när de återvände hem till deras lägenhet i utkanten av Lasis slumområdet i Rumänien.
I den gata där han bodde fanns en osynlig gräns som delade på romerna och rumänerna, gick man över den blev man överfallen av barnen. De vuxna stod bara och skrattade, och gjorde ingenting för att stoppa barnen.
Ett kärt barn har många namn
Han hade aldrig fattat vad som gjorde dem annorlunda än andra människor och än idag fattade han det heller inte.
Han hade hört historier om att romer stal, men att man bedömde alla romare till att vara tjuva var för honom oförstålig.
Han hade en gång frågat sin mamma varför det var så här, hon hade svarat att så hade det alltid varit och det kom aldrig att förändras, varken i hans eller hennes levnadstid.
Hon borde ju veta, hon var ju spåkvinna.
Nu var det ju inte så överallt de kom, i vissa städer tjänade de rätt så gott med pengar på deras uppträden, båda på gatan och i tivolin. Människorna behandlade dem som vanliga människor och inte som någon som kom från en annan planet.
Genom tiderna hade de blivit kallat för zigenare, tattare, gipsy, nomader och det resande folket, ja ett kärt barn hade många namn som hans mamma alltid sa.
En glad Nyhet
Nu hade lägret hade börjat vakna till liv, en ny dag hade tagit sin början och med hopp om den skulle bringa något gott med sig, gick Antonio in i husvagnen där han bodde tillsammans med Dana, deras två barn Elena, Christian, och deras föräldrar för att fixa frukosten.
Under frukosten ringde mobilen, glädjen i hans ansikte och i rösten gick inte att ta mista på. Familjen har fått ett erbjudande om ett jobb i ett annat tivoli. Hans många telefonsamtal till dem olika tivoli under vintern hade givet full pott.
Det utbröt ett vilt jubel, när Antonio berättade nyheten, alla hjälptes åt med att packa.
Nyheten hade spridd sig som en löpeld genom lägret och många kom och önskade dem lycka till.
Två dagar hade dem på sig att ta sig till Rumäniens huvudstad Bukarest.
En glädjande återseende
En bit utanför Bukarest väntade Tonis tivoli på dem som nu hade gått i ärv till fjärde generationen.
Antonios och Tonis familj kände varandra väl, så det blev en glädjande återseende och alla pratade i munnen på varandra.
Tonis tivoli hade blivit större så det fanns mycket nytt att titta på för Antonios familj. Antonio kunde inte låta bli att tänka på att Marcus tivoli kanske kunde ha varit lika stort om inte det hade bränt ner.
När de kom fram till Tonys stora husvagn, kände Antonio ett stick av avund, detta var något annat än deras gamla och slitna husvagn.
De överraskningar som nu Tony bjöd Antonios familj på skulle få dem till att tappa andan fullständigt.
Nu hade de ju inte träffas sedan den ödesdigra natten då Marcus tivoli hade bränt ner, så nu berättade Antonio för Tony och hans familj vad som hade hänt.
Deras livsvärk brand ner
Det var deras sista dag i Ustka i Polen, nästa dag skulle de bege sig vidare till Rumänien.
Under lördagen hade det varit en spänt stämning mellan invånarna och tivolifolket efter en av deras folk hade varit uppe och slåss med en av innevånarna i Ustka.
Så när de hade stängt och var färdig med att packa ville Antonios mamma att de skulle bege sig i väg på en gång, men alla var trötta och man blev eniga om att sova ett par timmar innan man åkte.
När man vaknade upp var det till ett brinnande inferno, fem av vagnarna stod i brand och trots alla försök på att släcka branden gick vagnarna inte att rädda, allt var borta.
Polisen kom, men de gjorde ingenting. Däremot anklagade polisen dem själva för att ha satt eld på vagnarna som en hämnd för att de hade varit upp och slåss med innevånarna och nu ville lägga skulden över på dem.
Polisen bad dem försvinna och aldrig vände tillbaka för så kunde det gå väldigt illa nästa gång.
Tonys familj satte tyst en lång stund, de visste att det lika väl kunde hade varit dem som hade blivit utsatt för detta.
En ny framtid i sikte
Till slut hittade Tony rösten och berättade för Antonios familj i vilka delar av tivolin han hade tänkt att de skulle jobba.
Sen kommer första överraskningen.
Eftersom Tonis tivoli hade växt så mycket och Tonys föräldrar började bli gamla och liksom inte orkade med längre, behövde Tony en partner så han ville höra om Antonio var intresserat, det med pengarna kunde de lösa, när säsongen var över.
Antonio behövde inte lång betänketid, ett sådant erbjudande tackade man inte nej till.
Tony hade ännu en överraskning.
De kunde köpa hans gamla husvagn, som han inte hade fått sålt än, den var lite större än deras, så det betydde ju mera utrymme för dem allesamman.
Men det tog inte slut än.
Tony och hans familj hade köpt hus och här fanns en liten trerums lägenhet ledigt, som de kunde de få hyra intill de hade hittat deras eget.
Antonios familj var helt stum och visste inte vad dem skulle säga, detta hade dem inte räknat med. Framtiden såg plötsligt ljus ut.
Glädjes tårar började rinna ner åt Antonios kinder, hans dröm om en bättre framtid hade äntligen gått i uppfyllelse.
torsdag 14 oktober 2010
Mision cumplida Chile
Missionen är slutförd Chile. Alla gruvarbetarna är räddade.
Och förståligt nog kände glädjen inga gränser, när förmannen Luis Urzua som den sista hissades upp av gruvan. Ett enormt jubel utbröt och Urzua skojade med att han just nu hade avslutat ett 60 dagars skift.
Säkert det värsta och längsta i hans liv.
Efter att Urzua och presidenten hade tackat varandra, sang man nationalsången.
Presidenten Sebastian Pinéra höll ett tal där han tackade alla som hade gjort denna räddningsaktion möjligt och var lycklig över att den hade lyckas och att alla gruvarbetarna hade överlevt och mådde bra.
Han var också otroligt stolt över att vara chilenare.
Efter att ha följd olyckan från start till slut kan man inte annat än glädjas över att den slutade så lyckligt och att alla gruvarbetarna nu är återförenat med sina nära och kära.
För de anhöriga och gruvarbetarna återstår nu det stora arbeten med att återgå till et normalt liv, vilket säkert inte blir helt lätt, för ingen kan säga hur varje gruvarbetare kommer att reagera, när mediestormen har lagt sig och vardagen återgår till det normala.
Detta var också den endaste moln som man kunde läsa om i tidningarna igår.
Just journalisternas beteende överför de anhöriga när de första gruvarbetarna hade kommit upp till ytan.
Att journalisterna slåss för att komma först med en intervju med de anhöriga och förstör deras tälta så de måste fly, är efter min mening så respektlöst och här gick de för långt.
Ibland borde journalister vissa lite mera hänsyn och respekt i sådana situationer.
Man kan ju undra hur journalisterna hade reagerat om det var dem själva som hade blivit utsatt för en sådan anstormning, efter att deras anhöriga hade blivit räddat efter en sådan olycka.
CNN SvD Aftonbladet Expressen DN
Och förståligt nog kände glädjen inga gränser, när förmannen Luis Urzua som den sista hissades upp av gruvan. Ett enormt jubel utbröt och Urzua skojade med att han just nu hade avslutat ett 60 dagars skift.
Säkert det värsta och längsta i hans liv.
Efter att Urzua och presidenten hade tackat varandra, sang man nationalsången.
Presidenten Sebastian Pinéra höll ett tal där han tackade alla som hade gjort denna räddningsaktion möjligt och var lycklig över att den hade lyckas och att alla gruvarbetarna hade överlevt och mådde bra.
Han var också otroligt stolt över att vara chilenare.
Efter att ha följd olyckan från start till slut kan man inte annat än glädjas över att den slutade så lyckligt och att alla gruvarbetarna nu är återförenat med sina nära och kära.
För de anhöriga och gruvarbetarna återstår nu det stora arbeten med att återgå till et normalt liv, vilket säkert inte blir helt lätt, för ingen kan säga hur varje gruvarbetare kommer att reagera, när mediestormen har lagt sig och vardagen återgår till det normala.
Detta var också den endaste moln som man kunde läsa om i tidningarna igår.
Just journalisternas beteende överför de anhöriga när de första gruvarbetarna hade kommit upp till ytan.
Att journalisterna slåss för att komma först med en intervju med de anhöriga och förstör deras tälta så de måste fly, är efter min mening så respektlöst och här gick de för långt.
Ibland borde journalister vissa lite mera hänsyn och respekt i sådana situationer.
Man kan ju undra hur journalisterna hade reagerat om det var dem själva som hade blivit utsatt för en sådan anstormning, efter att deras anhöriga hade blivit räddat efter en sådan olycka.
CNN SvD Aftonbladet Expressen DN
onsdag 13 oktober 2010
Mardrömmen är över för gruvarbetarna och de anhöriga
Ett 68 dagers mardröm är på väg att ta sitt slut för de 33 gruvarbetar och deras familj i San José gruvan i Chile. Man har påbörjat att hissa upp gruvarbetarna från San José gruvan.
De första fyra har hissats upp utan några problem, och man får hoppas att det kommer fortsätter sådan.
Det nästa dygn kommer att bli en lång väntan för alla inte minst för familjerna, innan alla gruvarbetarna har hissats upp från gruvan.
Det var en historisk ögonblick, när man såg kapseln nå gruvarbetarna 700 meter under jorden, nere i gruvan, att höra gruvarbetarnas jubel och se glädjen i deras ansikten.
Det må också vara en enorm lättelse för dem efter 68 dagars osäkerhet, att få veta att inom ett dygn är de fria människor igen och återförenat med familjen.
Att se familjens nervositet, förväntningen och självklart känslorna, när de återförenats med deras kära, kunde väl få själv den mest hårdföra person att få tårar i ögonen av glädje.
De nästa par dygn kommer gruvarbetarna att tillbringa på sjukhuset för observation och undersökning av deras hälsa, innan de återgår till vardagen.
Vilket säkert inte blir helt lätt, för just nu befinner sig 1500 journalister från 38 länder i Chile och alla står i kö för att få en intervju med gruvarbetarna, som med en enorm insats från regeringen och inte minst borrningsmanskapet, överlevde olyckan.
Själva räddningsaktionen är också unik, för det är första gången någon gruvarbetar har överlevt så länge under jord efter en olycka, vilket är världsrekord.
Nu hoppas jag att journalisterna låter båda gruvarbetarna och de anhöriga få lite lugn och ro efter denna historiska dag och allt dem har gått igenom de sista 68 dagarna.
Det är dem värd.
DN, SvD
De första fyra har hissats upp utan några problem, och man får hoppas att det kommer fortsätter sådan.
Det nästa dygn kommer att bli en lång väntan för alla inte minst för familjerna, innan alla gruvarbetarna har hissats upp från gruvan.
Det var en historisk ögonblick, när man såg kapseln nå gruvarbetarna 700 meter under jorden, nere i gruvan, att höra gruvarbetarnas jubel och se glädjen i deras ansikten.
Det må också vara en enorm lättelse för dem efter 68 dagars osäkerhet, att få veta att inom ett dygn är de fria människor igen och återförenat med familjen.
Att se familjens nervositet, förväntningen och självklart känslorna, när de återförenats med deras kära, kunde väl få själv den mest hårdföra person att få tårar i ögonen av glädje.
De nästa par dygn kommer gruvarbetarna att tillbringa på sjukhuset för observation och undersökning av deras hälsa, innan de återgår till vardagen.
Vilket säkert inte blir helt lätt, för just nu befinner sig 1500 journalister från 38 länder i Chile och alla står i kö för att få en intervju med gruvarbetarna, som med en enorm insats från regeringen och inte minst borrningsmanskapet, överlevde olyckan.
Själva räddningsaktionen är också unik, för det är första gången någon gruvarbetar har överlevt så länge under jord efter en olycka, vilket är världsrekord.
Nu hoppas jag att journalisterna låter båda gruvarbetarna och de anhöriga få lite lugn och ro efter denna historiska dag och allt dem har gått igenom de sista 68 dagarna.
Det är dem värd.
DN, SvD
söndag 10 oktober 2010
Kristendomen viktigare än världsreligionerna i grundskolan
En av de första beslut som regeringen har tagit är att kristendomen fortfarande ska ha en särställning i
grundskolan. Förra året hade skolverket fått i uppdrag att ta fram nya kursplaner i alla ämnen.
När det gällde religionen ville skolverket att alla de 5 världsreligionerna skulle behandlas lika.
Men utbildningsministern Jan Björklund var av en annan uppfattning och menade att det var viktigt att kristendomen blev framhävt eftersom det var den dominerande religion i Sverige och körde därför över skolverket förslag.
Jag tycker att det förslag som skolverket kom med var bra, för idag var det händer så mycket i världen där religionen spelar in, tycker jag det är viktigt att barnen redan i en tidig ålder lära sig om de olika religioner samt varför alla inte fira jul eller påsk som vi gör här i Sverige.
Och idag var det finns så många invandrar här i Sverige med en annan tro, kan det ju bli väldigt lärorikt för barnen att höra och lära om just andras religion och deras traditioner. Och som Lars Ohly riktigt säger, idag är ramadan en jättehögtid i Sverige.
Regeringens förslag kan leda till att barn med en annan tro får bytta till en friskola, där kristendomen inte framhävs så starkt, eller föräldrarna förbjuder deras barn att medverka i religionslektionerna, vilket ju har hänt förut.
Detta borde regeringen ha tänkt på innan de avvisade skolverkets förslag om att jämställa världsreligionerna i skolan.
SvD
grundskolan. Förra året hade skolverket fått i uppdrag att ta fram nya kursplaner i alla ämnen.
När det gällde religionen ville skolverket att alla de 5 världsreligionerna skulle behandlas lika.
Men utbildningsministern Jan Björklund var av en annan uppfattning och menade att det var viktigt att kristendomen blev framhävt eftersom det var den dominerande religion i Sverige och körde därför över skolverket förslag.
Jag tycker att det förslag som skolverket kom med var bra, för idag var det händer så mycket i världen där religionen spelar in, tycker jag det är viktigt att barnen redan i en tidig ålder lära sig om de olika religioner samt varför alla inte fira jul eller påsk som vi gör här i Sverige.
Och idag var det finns så många invandrar här i Sverige med en annan tro, kan det ju bli väldigt lärorikt för barnen att höra och lära om just andras religion och deras traditioner. Och som Lars Ohly riktigt säger, idag är ramadan en jättehögtid i Sverige.
Regeringens förslag kan leda till att barn med en annan tro får bytta till en friskola, där kristendomen inte framhävs så starkt, eller föräldrarna förbjuder deras barn att medverka i religionslektionerna, vilket ju har hänt förut.
Detta borde regeringen ha tänkt på innan de avvisade skolverkets förslag om att jämställa världsreligionerna i skolan.
SvD
onsdag 6 oktober 2010
Sverigedemokraterna lämnade gudstjänsten i protest mot ”människors lika värde”
Igår var det dags för riksdagens öppnande och det var inte utan dramatik.
För under den traditionella gudstjänsten lämnade Sverigedemokraterna kyrkan i protest, när biskop Eva Brunne började prata om rasismen och människors lika värde, hon sa:
”Den rasism som säger att du inte är lika mycket värd som jag, att du ska inte har samma rättigheter som jag, inte är värd ett liv i frihet, och detta av en enda grund — att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld — det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor”.
Detta räckte till att dem kände sig kränkta.
Partiledaren Jimmie Åkesson hade till dagens högtidlighet klädd sig i sin folkedräkt för att visa kungen respekt.
Efter min mening är det ett konstigt sätt att visa respekt på och ska det inte mer till att provocera Sverigedemokraterna, får dem det inte lätt i riksdagen men samtidigt visar det också deras sanna jag och vad dem står för, om man nu skulle vara osäker.
Så utifrån deras beteende i kyrkan kan man utgå ifrån att dem med säkerthet inte höll med Frederik Reinfeldt, när han pratade om invandrarna i Sverige. Han sa bland annat:
”Något av det mest svenska vi har är vår tradition av öppenhet
mot omvärlden. I Sverige har generationer av människor som flytt förtryck och fattigdom fått chans att börja ett nytt liv.
De har berikat vårt land, gjort oss klokare och gett oss ett mer
utvecklat samhälle. De bidrar till vårt välstånd.
Utan denna öppenhet hade Sverige varit ett fattigare land.
Samtidigt finns stora brister i systemen för invandrares etablering i Sverige.
De återspeglas i hög arbetslöshet och socialaproblem i storstädernas förorter. Vi ser dem i bristande skolresultat och diskriminering på arbetsmarknaden.
Lika sant som att vi i Sverige har dessa brister, lika sant är att det är dåligtfungerande system och strukturer som skapat problemen - inte de människor som kommit hit.
Att förbättra integrationen är en av våra största utmaningar. Vi menar allvar med att bryta med de brister som finns. Fler måste ges möjlighet till jobb och utbildning i det svenska samhället. Vi vill göra mer för att människor som kommit till Sverige från andra länder ska känna sig sedda och kunna bidra.
Detta grundat i de värden vårt samhälle bygger på, och som vi vill att Sverige ska kännetecknas av. Regeringen vill att Sverige ska ha en human, rättssäker och
ordnad asylpolitik. Sverige ska vara en fristad för människor som
flyr undan förföljelse och förtryck”.
Efter en lång tala, som där efter min mening inte tillkom något nytt, kom så det man hade sittat och väntat på, nämligen utnämningen av ministerer.
Vissa fick avgå, en av dem var socialförsäkrigsministern Christina Husmark Pehrsson, hon ersättas av Ulf Kristersson. Nu får man ju hoppas att det snabbt blir en ändrig av försäkringskassans regler, så dem som verkligen är sjuka och inte klara av att arbtet, slippa tvings ut i arbete, innan de kan beviljas en ny ersättning.
Ulf kristersson var en av de sju nya minster i Reinfeldts regeringen.
Nu är jag inte tillhängare av alliansen men trots det får man ju hoppas av ingen av dem nya ministern har någon lik gömt i garderoben, så Reinfeldt kan slippa den mardrömsstart som han hade vid före valet.
Men i och med att det blev en minoritetsregering ska han ju till att samarbeta med dem andra partierna, så Reinfeldt får det inte lika lätt med att trumfa igenom nya förändringar och regler, som han har haft det de sista fyra åren.
Så hur de nästa fyra åren kommer att förlöpa ska bli spännande att se. Man kan inte annat än önska honom,
Lycka till
För under den traditionella gudstjänsten lämnade Sverigedemokraterna kyrkan i protest, när biskop Eva Brunne började prata om rasismen och människors lika värde, hon sa:
”Den rasism som säger att du inte är lika mycket värd som jag, att du ska inte har samma rättigheter som jag, inte är värd ett liv i frihet, och detta av en enda grund — att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld — det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor”.
Detta räckte till att dem kände sig kränkta.
Partiledaren Jimmie Åkesson hade till dagens högtidlighet klädd sig i sin folkedräkt för att visa kungen respekt.
Efter min mening är det ett konstigt sätt att visa respekt på och ska det inte mer till att provocera Sverigedemokraterna, får dem det inte lätt i riksdagen men samtidigt visar det också deras sanna jag och vad dem står för, om man nu skulle vara osäker.
Så utifrån deras beteende i kyrkan kan man utgå ifrån att dem med säkerthet inte höll med Frederik Reinfeldt, när han pratade om invandrarna i Sverige. Han sa bland annat:
”Något av det mest svenska vi har är vår tradition av öppenhet
mot omvärlden. I Sverige har generationer av människor som flytt förtryck och fattigdom fått chans att börja ett nytt liv.
De har berikat vårt land, gjort oss klokare och gett oss ett mer
utvecklat samhälle. De bidrar till vårt välstånd.
Utan denna öppenhet hade Sverige varit ett fattigare land.
Samtidigt finns stora brister i systemen för invandrares etablering i Sverige.
De återspeglas i hög arbetslöshet och socialaproblem i storstädernas förorter. Vi ser dem i bristande skolresultat och diskriminering på arbetsmarknaden.
Lika sant som att vi i Sverige har dessa brister, lika sant är att det är dåligtfungerande system och strukturer som skapat problemen - inte de människor som kommit hit.
Att förbättra integrationen är en av våra största utmaningar. Vi menar allvar med att bryta med de brister som finns. Fler måste ges möjlighet till jobb och utbildning i det svenska samhället. Vi vill göra mer för att människor som kommit till Sverige från andra länder ska känna sig sedda och kunna bidra.
Detta grundat i de värden vårt samhälle bygger på, och som vi vill att Sverige ska kännetecknas av. Regeringen vill att Sverige ska ha en human, rättssäker och
ordnad asylpolitik. Sverige ska vara en fristad för människor som
flyr undan förföljelse och förtryck”.
Efter en lång tala, som där efter min mening inte tillkom något nytt, kom så det man hade sittat och väntat på, nämligen utnämningen av ministerer.
Vissa fick avgå, en av dem var socialförsäkrigsministern Christina Husmark Pehrsson, hon ersättas av Ulf Kristersson. Nu får man ju hoppas att det snabbt blir en ändrig av försäkringskassans regler, så dem som verkligen är sjuka och inte klara av att arbtet, slippa tvings ut i arbete, innan de kan beviljas en ny ersättning.
Ulf kristersson var en av de sju nya minster i Reinfeldts regeringen.
Nu är jag inte tillhängare av alliansen men trots det får man ju hoppas av ingen av dem nya ministern har någon lik gömt i garderoben, så Reinfeldt kan slippa den mardrömsstart som han hade vid före valet.
Men i och med att det blev en minoritetsregering ska han ju till att samarbeta med dem andra partierna, så Reinfeldt får det inte lika lätt med att trumfa igenom nya förändringar och regler, som han har haft det de sista fyra åren.
Så hur de nästa fyra åren kommer att förlöpa ska bli spännande att se. Man kan inte annat än önska honom,
Lycka till
lördag 2 oktober 2010
Ms-sjuka Mattias Svensson blev bostadslös när försäkringskassan nekade sjukersättning
Innan valet lovade regeringen att man skulle ändra reglarna inom försäkringskassan, så att inte flera människor skulle bli lidande.
Så det bör ju vara det första dem titta på när dem startar för allvar, så att inte flera människor behöver gå från hus och hem och bli hemlösa.
Det har ju också gått så långt att vissa människor också har tagit deras liv för att dem inte orkade längre, när de mottog beslutet från försäkringskassan att dem inte var sjuka nog till att få sjukersättning.
Sedan mars i år har försäkringskassan nekat 35 åriga
Ms-sjuka Mattias Petterson sjukersättning och han försörjs nu av sina syskon.
I tisdags blev han tvungen att säga upp sin lägenhet och är nu också bostadslös och vet inte var han ska ta vägen.
När han utförsäkras i januari efter att ha varit sjukskreven i två år tog han tjänsteledig från sitt jobb som lagerarbetar, för att som så många andrar som hade blivit utförsäkrat gå arbetsförmedlingens arbetslivsintroduktion 90 dagar.
Men trots det kan han inte få någon ersättning, för försäkringskassan har sagt att för att han skulle få ny sjukersättning skulle han ha haft ett riktigt jobb i 90 dagar.
Men enligt nationell försäkringssamordnar på försäkringskassan, Cecilia Udin, är detta inte sant men tror att beslutet bero på att dem menar att han kan utföra ett arbete,
detta trots att båda läkaren och arbetsförmedlingen intygar om att han är för sjuk till ett arbete.
Det som jag undrar mig över är när personalen på försäkringskassan har blivet specialister och kan ifrågasätta en läkares uttalande och även i detta fall arbetsförmedlingen.
Nu har sjukdomen förvärras på grund av den ekonomiska stressen.
Så nu är det upp till bevis för alliansen och visa att det inte var ett falsk löften för att kapa röster.
Aftonbladet
Så det bör ju vara det första dem titta på när dem startar för allvar, så att inte flera människor behöver gå från hus och hem och bli hemlösa.
Det har ju också gått så långt att vissa människor också har tagit deras liv för att dem inte orkade längre, när de mottog beslutet från försäkringskassan att dem inte var sjuka nog till att få sjukersättning.
Sedan mars i år har försäkringskassan nekat 35 åriga
Ms-sjuka Mattias Petterson sjukersättning och han försörjs nu av sina syskon.
I tisdags blev han tvungen att säga upp sin lägenhet och är nu också bostadslös och vet inte var han ska ta vägen.
När han utförsäkras i januari efter att ha varit sjukskreven i två år tog han tjänsteledig från sitt jobb som lagerarbetar, för att som så många andrar som hade blivit utförsäkrat gå arbetsförmedlingens arbetslivsintroduktion 90 dagar.
Men trots det kan han inte få någon ersättning, för försäkringskassan har sagt att för att han skulle få ny sjukersättning skulle han ha haft ett riktigt jobb i 90 dagar.
Men enligt nationell försäkringssamordnar på försäkringskassan, Cecilia Udin, är detta inte sant men tror att beslutet bero på att dem menar att han kan utföra ett arbete,
detta trots att båda läkaren och arbetsförmedlingen intygar om att han är för sjuk till ett arbete.
Det som jag undrar mig över är när personalen på försäkringskassan har blivet specialister och kan ifrågasätta en läkares uttalande och även i detta fall arbetsförmedlingen.
Nu har sjukdomen förvärras på grund av den ekonomiska stressen.
Så nu är det upp till bevis för alliansen och visa att det inte var ett falsk löften för att kapa röster.
Aftonbladet
fredag 1 oktober 2010
Hästmannen utan sina hästar
I Smålandnytt i går den 30 september 2010, fanns en inslag som gjorde mig arg och ledsen. Inslaget handlade om hästmannen.
Ledsen blev man när man såg hur dårligt hästmannen mådde, efter han hade forsla sina tre älskade hästar bort från sin gård Råskog, öster om Aneby, att det skulle vara ett sätt att gömma hästarna för myndigheterna, förnekar han för som han sa i inslaget:
”-Fram till midnatt idag är det jag som äger hästarna och då har jag rätt till att göra vad jag vill med dem”.
Man får hoppas att hästarna finns i närheten så han kan besöka dem varje dag.
Arg för att Länsstyrelsens djurskyddsinspektörer i Jönköping inte kunde ändrar sig i sitt beslut.
Trots att Stig-Anders Svennson skrev i sin överklagande att det skulle innebära stort psykisk lidande för hästarna att byta miljö och att han behövde sina hästar för ”livets uppehälle här på jorden”,
samt att det också skulle innebära stort psykiskt lidande för honom om hans älskade hästar skulle tas ifrån honom, trots att flera människor har intyget om att hästarna inte är misskötat, valde länsstyrelsen att vända det döva öron till och skilja åt en familj, för djur kan faktiskt också ingå som en familjemedlem.
Att en myndighet kan förstöra hästmanens liv och hela hans livsverk är för mig oförståligt.
Detta visa bara vilken makt en myndighet besitta.
Man får ju hoppas att de personer som tog detta beslut mår bra och har sovit gott i natt, för jag tror inte att hästmannen har fått en blund i natt.
För han saknade med 100 procent sina älskade hästar.
Var finns medmänskligheten?
Smålandsnytt.
Ledsen blev man när man såg hur dårligt hästmannen mådde, efter han hade forsla sina tre älskade hästar bort från sin gård Råskog, öster om Aneby, att det skulle vara ett sätt att gömma hästarna för myndigheterna, förnekar han för som han sa i inslaget:
”-Fram till midnatt idag är det jag som äger hästarna och då har jag rätt till att göra vad jag vill med dem”.
Man får hoppas att hästarna finns i närheten så han kan besöka dem varje dag.
Arg för att Länsstyrelsens djurskyddsinspektörer i Jönköping inte kunde ändrar sig i sitt beslut.
Trots att Stig-Anders Svennson skrev i sin överklagande att det skulle innebära stort psykisk lidande för hästarna att byta miljö och att han behövde sina hästar för ”livets uppehälle här på jorden”,
samt att det också skulle innebära stort psykiskt lidande för honom om hans älskade hästar skulle tas ifrån honom, trots att flera människor har intyget om att hästarna inte är misskötat, valde länsstyrelsen att vända det döva öron till och skilja åt en familj, för djur kan faktiskt också ingå som en familjemedlem.
Att en myndighet kan förstöra hästmanens liv och hela hans livsverk är för mig oförståligt.
Detta visa bara vilken makt en myndighet besitta.
Man får ju hoppas att de personer som tog detta beslut mår bra och har sovit gott i natt, för jag tror inte att hästmannen har fått en blund i natt.
För han saknade med 100 procent sina älskade hästar.
Var finns medmänskligheten?
Smålandsnytt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)